måndag 31 januari 2011

Studier och varma bullar


Nu doftar hela huset av nybakade bullar. Det är maken som bakat. Jag bara njuter av en kopp te och färska varma bullar. Hunden tycker att han också ska få.

Själv har jag förberett mina IUP-samtal som börjar imorgon. Det tar lite tid att förbereda, men det brukar vara roligt att träffa elever och föräldrar för att planera vårterminens arbete. Det blir sista samtalet med sexorna innan de lämnar oss för nästa stadium. Dessutom har jag några fyror som jag ska träffa.

Eleverna har varit lediga idag för vi hade studiedag. Hela dagen har vi pratat om den nya läroplanen och skollagen. Vi brukar klaga på att ljudnivån blir hög bland eleverna, men jag tror lärarna slår dem. Det är jobbigt att höra allt sorl och försöka koncentrera sig på att urskilja vad den som pratar med mig säger. Jag förstår att de som har hörselnednättningar blir trötta efter en dag i skolans värld. Jag har en liten nedsättning men inte så att jag i normala fall blir störd. Det är förmodligen en yrkesskada. Dessutom brusar det hela tiden oc ibland ljuder en ton. Men för det mesta kan jag tänka bort den eller störa bort den.


När jag åkte hem idag snöade det och blåste, men i helgen var det skönt att ge sig ut på hundpromenad. Både hunden och jag njöt av att kunna gå hela rundan. Vi har fått en ny granne som har hund. Så nu finns det ganska många hundar i byn och det innebär många dofter. Ibland möts vi också. Takko hör till de mindre hundarna, men han bröstar upp sig och ska visa sig kaxig. Det är ju så att det är de små hundarna som bjäbbar mest. Terrierna är ju ettriga av sig.


För övrigt var vi i missionskyrkan på årsmöte i lördags och årshögtid igår. Det har varit ett händelserikt år 2010 och bitvis jobbigt. Samtidigt finns det mycket att glädjas åt både när vi ser tillbaka och ser framåt. Vi är ju många som får hjälpas åt. Det är det församlingen är till för, att bära varandras bördor, som Paulus skriver. Då får vi också dela glädjen.


Nu ska jag sätta mig och sticka lite samtidigt som jag smuttar på teet och knaprar på en bulle till. Det är, enligt mig, ett bra sätt att varva ner inför nattens vila.

fredag 28 januari 2011

Tacksamhet


Då var det kallt igen. Det knarrade rejält under kängorna i morse. På vissa träd var det rimfrost men inte på andra. Vackert var det i alla fall. Torsdag igen och snart är arbetsveckan över. Och om två veckor är det lov igen. jag börjar förstå mormor som tyckte att veckorna på hemmet gick så fort. "Först så är det måndag och sen är lördag", brukade hon säga. Nu förstår jag vad hon menade.


Efter skolan idag gick jag en lite längre promenad med hunden. Solen sken och det var så vackert som det bara kan vara en solig vinterdag. Maken jobbade kvällpasset så vi fick klara oss själva. Ut och hämta ved från vedbon, tända i pannan, fylla på lite då och då så att det blir varmt och skönt i stugan och i duschen. Fixa fika, laga mat, rätta mattepapper, skriva samtalsfrågor till årsmötet på lördag. Kolla Facebook, läsa blogginlägg, ladda in bilder från promenaden. Läsa lite, lösa ett korsord eller sudoku, sticka några varv på strumporna. Tömma tvättmaskinen och ladda den med smutsig tvätt. Det finns hur mycket som helst att hitta på. Jag har inga problem med sysslolöshet.


Jag prenumererar på ett nyhetsbrev med Ola Wallström. Det kommer på torsdagar men ibland hinner jag inte läsa det förrän senare. Men idag hann jag och där stod några tänkvärda ord.

Tacksam för det dåliga  -27 januari

Ibland kan vi tänka att vi inte har något att vara tacksamma för, att det händer en massa dåliga saker i våra liv. Men vi behöver förstå att vi kan vara tacksamma också för det vi upplever som dåligt. Vad som är dåligt är bara en uppfattning, och ofta ligger det något bra i det dåliga.

Det är så lätt att fastna i ett negativt tänk. Det som vi uppfattar som dåligt hindrar oss från att se allt det positiva som vi trots allt möter varje dag och alla möjligheter som varje dag erbjuder oss. Imorgon är en annan dag. Den ger oss nya möjligheter.

Tacksamhet är något positivt. Det finns de som tackar jämt så att man kan bli irriterad. Vi svenskar anses ibland tacka för allt. Men det är en bra utgångspunkt. "Den som är tacksam för det lilla har mycket att vara tacksam för" läste jag någonstans. Det är så sant. Idag är jag tacksam för alla mina underbara kollegor och trevliga elever, ett varmt hus att gå in i när det är kallt ute, att uppkopplingen funkar så att jag kan kommunicera med mina härliga bloggvänner. Men mest tacksam är jag för att jag får leva i "a wonderful world".

onsdag 26 januari 2011

Tiotusen


Hoppsan! Bloggen passerade plötsligt 10 000 besökare utan att jag märkte det. Tänk att så många vill besöka mig och kanske läsa mina tankar och funderingar. Om några veckor fyller bloggen två år. Tiden går fort och vi kan bara hänga med.


Många firar milstolparna med en utlottning på bloggen. När min pysselblogg passerade jämnt, hann jag inte ordna någon utlottning. Jag får vänta tills nästa gång. Men nu kan jag skänka bort en liten sak. Ni behöver inte länka från någon blogg. Allt som krävs är en liten kommentar från er som vill vara med. På bloggens födelsedag den 19 februari drar jag vinnaren, som får ett litet häfte med mina dikter.

Låt er inte luras av titeln, Mångsidigt, för så många sidor innehåller det inte. Det är livet som är mångsidigt och det är livet jag skriver om. Just nu ska livet rymma mycket verkar det som, åtminstone arbetslivet. De närmaste veckorna fram till februarilovet har vi utvecklingssamtal och skriver individuella utvecklingsplaner med eleverna. Samtidigt rullar lektioner och andra aktiviteter på som vanligt. Vi fortsätter med vårt matteprojekt och förkovrar oss i den nya skollagen och läroplanen, Lgr 11. Det kanske inte blir så mycket bloggande den närmsta tiden.

Ikväll träffades vi i gemenskapsgruppen. Det är alltid trevligt att fika tillsammans, prata om livet utifrån en bok som vi läser och att be tillsammans. Ibland är frågorna svåra, ibland lättsamma. Det är ju så livet är. Det svåra och jobbiga varvas med det roliga och lättsamma.

söndag 23 januari 2011

Vintersöndag


Tiden bara försvinner med rasande fart. Det har redan gått två veckor av vårterminen. Vi planerar utvecklingssamtalen och ser fram emot att träffa elever och föräldrar. Det är mycket som ska hända innan det blir lov igen. På våren är det ju hela tiden avbrott. Man kan dela in terminen i tre etapper. Först fram till sportlovet, sedan mellan sportlov och påsklov och tillslut efter påsklovet. I år blir mittenetappen lång för påsken kommer så sent.


Imorgon börjar UV-scouterna igen. Jag ska försöka gå lite oftare den här terminen. Under hösten var det inte många gånger som jag var med. Nästa helg har vi årsmöte. Det är på lördag eftermiddag och jag har några samtalsfrågor att skriva innan dess. På söndagen är det gudstjänst som vanligt. Det var det inte idag, inte i missionskyrkan. Vi avslutade den ekumeniska böneveckan ikväll med en gudstjänst i församlingshemmet. I onsdags var det en samling i missionskyrkan men då var jag på tjejträff. Håkan Sunnliden har talat på båda samlingarna. Först handlade det om bönen. Maken refererade predikan. Bönen får inte bli ett av alla andra måsten, bönen är en möjlighet. Ikväll handlade det om bibeln, Guds ord, den heliga skrift. Han hade intressanta tankar om Guds ord. Han sa bl a att Jesus i första hand inte kom med en ny lära. Han skrev ingen bok. Han kom med sina ord och sitt liv. Det var det han gav till lärjungarna och som vi också får ta emot. Det Jesus sa var inte nytt. Det fanns i gamla testamentets skrifter. Vi kan hitta en del också i andra religioner, som den gyllene regeln. Det är sättet han sa det på som skiljer ut honom. Han talade med autoritet står det. Han hade auktoritet på grund vem han var. Det som skiljer kristendomen från andra religioner är inte läran utan personen. Kristen är den som har en tro på Jesus och en relation med honom.


Tidigare idag var hunden och jag ute på promenad. Vi gick hela skogsrundan igen. Det är skönt när man kan lite längre sträckor. På vardagarna hinner man inte riktigt. Då får det bli kortare rundor. På gårdagens runda sken solen, men idag hade det snöat lite. På eftermiddagen kom det stora snöflingor dalande från himlen. Som tur var höll de inte på så länge.


tisdag 18 januari 2011

Inställt p g a ....


Det blev en tyst vecka här på bloggen. Det beror inte på att det inte har hänt något. Jag har inte hunnit eller orkat skriva. Ibland räcker varken krafter eller tid till för allt man vill. Man får prioritera och det kan vara svårt ibland.

I lördags var det PS 40 i vår kyrka. Det är ungdomarna som ordnar ett möte. Alla är välkomna men medelåldern är ganska låg. Det var ett bra möte. Predikan handlade om längtan. Efteråt öppnade vi caféet. Vi hade lovat att hjälpa till och som vanligt fick jag bemanna glassbaren. Vi serverar toast och läsk och några olika glassar, Banana split, Heisse liebe och Marängsviss. Ibland duggar beställningarna in tätt och då får man jobba på. Men det är kul.

Tulpaner till mor brukar det bli
Dagen efter skulle vi åka till min mamma som fyller år nu i januari. Hon ordnade fika för oss, men jag vaknade med världens huvudvärk. Jag mådde illa och kräktes framåt förmiddagen. Det blev inställd fika hos mamma för vår del. Vi får ta den en annan gång. Jag fick bädda ner mig hela dagen. Takko och maken tog hand om mig. Hunden låg bredvid mig och vaktade mig. Jag tror han kände på sig att jag inte var bra. Maken fixade mat som jag knappt fick ner. Framåt kvällen mådde jag lite bättre och tänkte att det går nog att jobba på måndagen.

Måndag morgon klev jag upp ur sängen och följde mina vanliga morgonrutiner. Eftersom jag funkar betydligt bättre på kvällarna, har jag fasta rutiner på morgon så att jag inte behöver tänka efter. Det sista jag gör innan jag åker till jobbet är att gå ut en liten runda med hunden. Det gjorde vi. Den blev inte lång för det är jobbigt att ta sig fram på den smältande isen som täcker stigar och vägar. De långa turerna är inställda tills väglaget är bättre lämpat för promenader. När vi kom hem, kände jag att illamåendet och huvudvärken kom tillbaka. Det var bara att inse sin begränsning och ställa in sig på att stanna hemma. Kollegorna fick fixa mina lektioner också. De var som tur var bara två.

Stig vaktar kattmaten
Men idag har jag varit i skolan igen. Det var nog ett slags migränanfall men inte som jag brukar ha det. Efter lunchen idag började det flimra framför ögonen. Det tecknet kände jag igen bättre och lade mig ner och blundade en stund på mitt hål. Ibland går det att stoppa migränen på så sätt. Idag gick det så jag kunde ha den sista lektionen också. Sedan åkte jag hem.

Maken körde taxi, så jag satte mig att fika och sticka lite. Hunden sov bredvid, trött efter en lite promenad. Jag satte på radio och råkade ratta in Rix FM när det blev nyhetssändning från Aftonbladet. Nyhetsuppläsaren berättade att man hittat en man i tjugoårsåldern mördad i ett bostadsområde  i Karlskrona. Hjärtat hoppade upp i halsgropen. Om jag inte hade fikat klart, skulle jag säkert satt i halsen. Sonen är ju 20 år, fyllde förra veckan, och han bor i Karlskrona. Dessutom hörde jag något om en anknytning till högskolan. Det är ju där han går. Ett litet telefonsamtal till nämnde man var bäst att ringa. Han svarade och jag kunde andas ut. Men han berättade att det hade varit lite dramatiskt på morgonen. De blev stoppade av polisen från att gå till sin första föreläsning. Det fanns en knivbeväpnad man i byggnaderna. Förövaren fanns alltså där. Som tur var hade han gett upp och ingen mer kom till skada. Men föreläsningen blev inställd för deras del.

Man kan bara undra vad som ligger bakom sådana här tragiska händelser, hur många liv som drastiskt förändras i ett nu. Vi tar livet för givet många gånger och räknar med att få leva många år. Vi vet inte när vårt liv tar slut eller hur. Det är nog bäst så. Men ond bråd död önskar ingen. Det är bara i böcker det är roligt att läsa om det. Det ligger en hög med böcker på sängbordet och väntar på mig. Det är bäst att ta sig dit nu.

onsdag 12 januari 2011

Snögömslen


Världen är åter vit. Ordningen är återställd. Vintern är tillbaka. Den var väl aldrig riktigt borta men det kändes lite som vår under några dagar. Snön smälte och det blev slaskigt och halt. Sen frös det blöta och man höll på att bryta både armar och ben flera gånger. Helst ville man inte gå ut men hunden ville ju.

På skolans parkering kunde man åkt skridskor utan vidare. Man fick gå som på glas och då spände man sig och fick ont i ryggen. Det gällde att gasa lagom mycket när man sedan skulle starta hemfärden. Nu är isen täckt av snö som ger en falsk säkerhet för under snön är isen kvar lika glatt som tidigare. Igår kväll kom ett tunt lager av pudersnö. När vi vaknade i morse hade snölagret ökat till en decimeter fluffig snö. Nu är träden åter täckta med det vita fluffet. Det är så vackert igen. Jag tycker bättre om snö och lite kyla än blöt is och temperatur kring nollan. Det är ju bara januari trots allt.

Vintern behåller greppet
Snön döljer en hel del och man vet inte vad som finns under ytan. Jag har haft broddarna på stövlarna. Annars tar jag mig inte fram vid det här väglaget. Ändå halkar man till ibland och är nära att sätta en rova. Vi människor kan också vara bra på att dölja saker. Vi har hemligheter för varandra. Ibland blir någon avslöjad och man blir förvånad över vad som har dolts bakom masken. Framför allt är vi bra på att dölja våra känslor. Ibland tror jag att vi döljer dem för oss själva också. Vi förtränger dem. Men det går inte hur länge som helst. En dag måste de få komma fram. Vi mår aldrig bra att förtränga våra känslor. Det kan gå ut över vår kropp. Vi blir trötta och drabbas av krämpor. Jag tror på ärlighet och öppenhet. Det betyder inte att vi måste visa allt. Visst får vi ha hemligheter. Det viktigaste är vi kan leva med den person som finns bakom ytan. Om vi inte tycker om någon annan människa så behöver vi inte umgås med henne. Det är svårare om man inte tycker om den person som finns bakom den egna masken. Vi måste kunna leva med den person vi är.

Skolan i vinterskrud

Skolan har börjat igen och man kommer snabbt in i de vanliga rutinerna. En hel del förändringar blir det i alla fall. Vi har ny rektor och ny organisation. Vi tillhör numera Skolområde Väster. Vi delar rektor med 7-9- skolan i stället för de andra F-6-skolorna. Det innebär nya konferenstider och säkert en hel del nya rutiner. Men vi gör väl, som vanligt, vårt bästa. Vi är ju ett engagerat gäng som vill mycket och bryr sig om alla. Några nya medarbetare har vi också fått. Några ska plugga och behöver vikarie, någon slutade innan jul och ersätt av någon annan.

Eleverna satte glatt igång att jobba med engelska och matte. Femmorna fortsätter att jobba med decimaltal och fyrorna började med multiplikation. Jag följer inte matteboken slaviskt utan planerar undervisningen mer utifrån olika teman. I engelskan började fyrorna på ett tema om mat. Vi ska spela upp några frukostscener som de började öva på. Sexorna håller på att avsluta temat om musik. Några redovisar varje gång. Sedan ska vi jobba med ett tema om böcker. Vi ska läsa olika böcker på engelska. Det är roligt när de engagerar sig och gör bra arbeten.

Den här veckan har jag åkt hem på lunchrasterna och gått ut en runda med hunden. Det blir för lång tid för honom att vara ensam annars. Maken har varit i Halland och idag jobbade han. Men imorgon är han hemma om han inte blir blixtinkallad. Yngste sonen fyller 20 år idag. Jag ringde till honom ikväll. Det är svårt att fira när han är så långt borta. Vi får fira senare.

söndag 9 januari 2011

Vår dagliga present

Grattis, Ida & Johannes!
Den här helgen avslutar jullovet för mig. Maken har precis skjutsat iväg pojkarna, en till tåget mot Karlskrona, den andre till Hamburger Hill för att möta min syster som hade plats i bilen som avgår mot Malmö. Imorgon är vardagen här. Skolan börjar igen. Skönt att avsluta med en rejäl fest.


Igår var det bröllop i släkten. Min systerdotter Ida sade ja till sin Johannes i Mistelås kyrka. Sedan gick färden vidare till Hjortbergagården för en rolig bröllopsfest med god mat och underhållande program. Vi kom väl hem vid halv två någon gång i natt.




Det var knappt vi tog oss hem. Det brukar bli kallare på nätterna, men inte i natt. Det blev varmare i stället, från nollgradigt till fyra plus. Snön smälte. Det blev moddigt och superhalt. De stora vägarna gick bra, men när vi kom till vår lilla väg var det stopp. Ingen hade ju varit hemma och plogat. Det krängde häftigt i snösörjan och vi fastnade många gånger så att vi fick backa en bit och ta fart igen. Men med bara några meter kvar till parkeringen var det helt stopp. Vi har en liten, liten backe upp precis innan man kommer fram till vår parkeringsplats och vändplan. Där fastnade vi och kom inte längre. Vi fick åla oss ur bilen och gå de sista metrarna eller snarare halka oss fram med små små skridskoskär till dörren.

Det blev några timmars sömn innan vi måste upp igen. Jag skulle till kyrkan för att öva. I ett svagt ögonblick hade jag lovat leda mötet idag. Dessutom var det min lovsångsgrupp som stod för sången. Vi var tvungna att öva redan klockan nio. Maken startade traktorn för att skrapa grusvägen så att vi skulle kunna ta oss ut. Mitt på vägen tar dieseln slut. Där står han och blockerar vägen. Det är tur att vi har snälla grannar som kör oss in till macken så att vi kan fylla på lite drivmedel. Han släppte av mig vid kyrkan på vägen till macken. Lite försenad kom jag i alla fall dit.

Gudstjänsten var spännande. Ingen visste inte riktigt var den skulle landa för det var annonserat vittnesbördsmöte. Efter inledningen med lovsång, bibelord och kollekt släppte vi ordet fritt. Vem som helst fick komma fram och berätta om sina upplevelser och sina tankar. Det är alltid lika spännande att höra allas berättelser. I början brukar det vara lite trögt, men sedan kan de vara många som hoppar fram. Idag var det väl inte så många. Men det var intressant. Vi varvade vittnesbörden med lovsånger och bön.

Gudstjänsten avslutades med att jag höll samma andakt som jag höll på bröllopsfesten. I måndags fick jag ett meddelande från Ida via Facebook, där hon undrade om jag kunde hålla andakten. Det var ju ett förtroende så jag lovade säga några ord. Bröllopsdagen är ju en rolig dag att minnas och se tillbaka på. Alla dagar är inte lika roliga. En del vill vi kanske helst glömma. De blev inte alls så som vi tänkt oss. Andra kommer vi inte ihåg för att de är gråa och trista och liknar varandra. Men varje dag är unik. Varje dag är en gåva till oss från Gud. Brudparet fick många presenter. Där fanns ett stort bord fyll med paket i olika storlekar. Det blir säkert en rolig dag idag också, när de ska öppna alla sina presenter. Gud ger oss en present varje morgon. När vi öppnar våra ögon, öppnar vi också hans gåva till oss, den nya dagen. En del presenter är precis det vi vill ha. Brudparet hade lagt ut en lista på nätet där man kunde boka så att det inte skulle bli för många av samma sort och så att de skulle få det de ville ha. Det är smart. Ibland får vi ju presenter som vi helst skulle vilja byta. Men Guds gåva finns ingen bytesrätt på. Vi kan inte lämna tillbaka den här dagen och önska oss en ny. Vi får ta varje dag som den kommer till oss. Med alla presenter följer det ett kort. På kortet står det oftast vem som gratuleras, ibland står det datum och anledning. Dessutom står det vem presenten kommer från. Från oss fick brudparet en gjutjärnsgryta, som de önskat, och en tovad grytlapp som jag gjort. Guds present följs också av ett kort. Det är ett stort och tjockt kort, det är en bok, bibeln. Där står det att Gud ger sin gåva till oss var och en. Vi får läsa det "kortet" varje dag. Vi behöver inte läsa hela. Vi kan ta en liten bit i taget. jag läste från Matt 28:20 där Jesus säger: "Jag är med er alla dagar till tidens slut". Han är med alla dagar när vi har roligt och upplever spännande saker. Men han är också med de grå och trista dagarna likaväl som de jobbiga och svåra. Då finns han där vid vår sida för att stödja och hjälpa, trösta och uppmuntra. Det får vi påminna varandra om.

Resten av dagen tänker jag bara ta det lugnt. Jag fick lifta med en annan granne hem från gudstjänsten. Han har fyrhjulsdrift på sin bil så han kunde skjutsa mig ända hem. Maken hade fått igång traktorn och skrapat vägen. Nu ska jag bara ge mig ut på en liten liten runda med hunden. För övrigt ska jag vila.

onsdag 5 januari 2011

På vägen

Paketträd vid Gustav Adolfs torg i Malmö
Egentligen är vi ju ständigt på väg. Varje dag avverkar vi en liten del av vår stora livsresa. Hur lång den blir vet vi inte och det är nog bäst så. Vi får njuta av den här dagen innan vi börjar på nästa etapp. Var dag är en gåva från Gud, nästa dag får vi en ny.

Isfontän i samma park
Igår lade vi många timmar på vägen, äldste sonen och jag. Vi åkte ner till Malmö på förmiddagen och hem igen fram eftermiddagen. Det blev bara en dagstur den här gången. Sonen behövde hämta sina festkläder inför lördagens bröllop och jag kunde tänka mig att shoppa lite.

En affär som jag brukar besöka är Matton. De har konstnärsmaterial och kontorvaror. Jag köpte min fickkalender där och nu behövde jag en ny. Tyvärr har jag inte hittat just den modellen någon annanstans. Så Matton planerade vi in. Vis av tidigare erfarenheter valde jag att inte åka en lördag eller helgdagsafton. De brukar ha stängt då. När vi närmade oss, såga jag att det fanns folk i butiken. Alltså borde den vara öppen. Vi rundade gathörnet för att gå in. Då såg vi anslaget på dörren: Stängt p g a inventering! Snacka om otur! Nu löste sig problemet för vi gick till en annan bokhandel och hittade en kalender, dock inte samma modell men samma fabrikat. Den får duga.

Vi åt lunch på China Box mitt på Gustav Adolfs torg, billigt och gott med kinamat. På torget finns en fontän som fortfarande sprutade vatten. Den var helt överklädd med is så man såg inte figurerna som i vanliga fall sprutar ut vattnet. En helt ny isskulptur hade bildats. Vid fontänen fanns också stora träd klädda med ljusslingor som lyste. I ett träd hängde det fullt med färgglada paket, ett riktigt presentträd. Det påminde lite om Pippi Långstrumps julklappsträd.

En liten sväng in på NoaNoa blev det också. De hade rea, allt var nedsatt till 50%. Det passade mig bra för deras priser hör inte till de billigare. Jag hittade en jacka som jag tyckte om. Panduro hade också rea. Så det blev en lite påse därifrån också. Sedan åkte vi hem till sonen och hämtade hans kläder. Vi passade på att duscha där. Man vet aldrig om det finns varmvatten hemma och måste man elda tar det en stund innan man kan duscha. I lägenheten behöver man aldrig tänka på det.

Det var nollgradigt i Skåne och vägarna snöfria. Det stänkte upp en hel del från bilar och lastbilar, men det gick bra att köra både dit och hem. Spolarvätskan tog slut när det var 5 mil kvar och mindre än 1 mil hemifrån började oljelampan att lysa och displayen varnade med röd triangel och ljud att oljenivån var för låg. Hur kunde det vara så när vi fyllde på förra veckan? Vi tog oss fram till macken i Forsheda i alla fall. Där slocknade lampan, men vi handlade både motorolja och spolarvätska. Sedan får vi kolla upp vad det kan vara för fel på Saaben.

På hemvägen stannade vi till hemma hos ett ungt par som är med i vår församling. De har köpt min svägerskas hus och håller på att renovera det. Vi fick ett mejl dagen innan om att ett gäng från församlingen tänkte gå dit med flyttpizza, Det var nog femton personer som trängdes i gillesstugan. De bor där nere medan de renoverar där uppe. Det kommer säkert att bli jättefint när de blir klara.

tisdag 4 januari 2011

Tulpaner, tulpaner


En av mina favoritblommor är tulpanen. Den kommer i affärerna nu när julens blommor gjort sitt och påminner om den vår som är på väg trots allt. Jag brukar alltid köpa en bukett till min mamma när hon fyller år. Det gör hon om två veckor precis. Men idag blev det en liten bukett vita tulpaner till mig själv. De satte guldkant på den här dagen.


Annars är det liljekonvaljerna som är mina absoluta favoriter. Nej, de blommar inga liljekonvaljer på kullen bakom vårt hus nu. Än är marken täckt av snö. Det är en gammal bild från våren. Men snart kommer de att skjuta upp sina spjut och sprida sin underbara doft. Visst får vi längta dit ibland.


Makens favoriter är är en annan vårblomma, vitsippan. Som ni märker håller vi oss till vita blommor. Det finns många vackra blommor i vitt och de har oftast en underbar doft. De prålar inte med sin färg utan med sin doft. Kanske inte vitsippan men definitivt liljekonvaljen. Bäst doftar de i skymningen då de lyser med sin vita rena färg.


Magnolian sover fortfarande i sitt hörn av trädgården. Snart kommer solens strålar att väcka den. Jag planterade den för två år sedan och den klarade förra vintern bra. Nu hopas jag att den klarar även denna kalla vinter så att den kan glädja oss med sina vackra blommor.

Den vita färgen återkommer vid många tillfällen under livets gång. Det finns de som inreder hela sitt hem bara i vitt. Det gör inte jag även om det finns inslag av vitt och jag gärna använder vita blommor. På lördag ska vi på bröllop. Bruden kommer säkert att bära vitt. För några veckor sedan stod lucia med tärnor framför oss i sina vita klänningar. Dopdräkten är också vit liksom studentmössan.

Den vita färgen står för renhet. Tanken slår mig att det oftast är när vi går in i en ny fas i livet som vi klär oss i vitt. Studenten lämnar skolan och går kanske ut i arbetslivet. Bruden börjat ett nytt liv tillsammans med sin man. Hon kanske t o m byter namn. I dopet visar vi att vi lämnar vårt gamla liv bakom oss för att följa Jesus som nya människor. Vi begraver det gamla och uppstår tillsammans med honom till ett nytt liv. 


"Se, jag gör allting nytt." (Upp 21:5)

söndag 2 januari 2011

"Uppåt, framåt, Örnen!"

Takdropp
Det nya året har börjat med blidare väder och takdropp. Istapparna och snöhögarna har minskat och sjunkit ihop. Det var halt att gå på hundpromenad. Dobbarna åkte på kängorna innan vi gav oss ut. Solen tittade fram mellan molnen som seglade fram över himlen. Det blåste en del även om det hade mojnat lite sedan i natt.

Maken jobbade även idag så pojkarna och jag fick klara oss själva. Vi tog det väldigt lugnt som många andra. Nattsudd kräver sovmorgon. Fast för min del gick jag inte och lade mig så mycket senare än vanligt. Jag är ju en nattuggla även i vanliga fall. På loven förskjuter jag gärna dygnet några timmar framåt.


En vacker avslutning på 2010

Det var mycket som hände förra året. Framför allt hösten var ganska jobbig av olika anledningar som jag inte kan berätta om här. En del hänger med in i det nya året. Livet är ju inte indelat i avsnitt utan samband. I livet leder det ena till det andra och allt hänger ihop. Vi börjar ett nytt kapitel men det bygger på det föregående.

I förra inlägget skrev jag att jag funderade på ett ledord för det här året. Jag kan inte säga att jag kommit på något revolutionerande. Men mina tankar har lett mig bakåt i tiden. För 35 år sedan bodde jag i Jönköping och var scoutledare för en patrull på Ekhagen. Vår patrull hette Örnen. Det var ett gäng tioåringar som jag träffade varje vecka. Vi hade kul ihop och hittade på många roliga saker. Någonstans i min gömmor tror jag att jag har kvar vår patrullflagga. På flaggan, som vi sydde av skinn, finns en symbol som består av två pilar. Den ena pekar rakt uppåt och den andra snett åt höger, framåt. Det var vår patrullsymbol, vårt bomärke. Pilarna stod för orden i vårt patrullrop som löd: "Uppåt, framåt, Örnen!" Örnar är ståtliga fåglar som kan svinga sig uppåt i skyn där de kan överblicka allt. Vi ville vara som örnar, vi ville sträva uppåt. Men vi ville också se framåt. Vi gick gärna på upptäcktsfärder på Bondberget. Vi sökte nya äventyr. Det var ett fint patrullrop vi hade. Jag blir varm inombords när jag minns den tiden med patrull örnen. Idag har jag inte en aning om vad patrullmedlemmarna gör. Så är det, vi möts ett tag och sedan skiljs vi åt och hamnar på olika ställen i livet.

Takko strävar alltid framåt
Vi kan gå i många olika riktningar här i världen, men det finns ensak som bara går i en riktning. Det är tiden, den går alltid framåt. Vi kan inte backa tiden. Det kan vara bra att ha koll bakåt i tiden, men vi får inte glömma att blicka framåt. Det är däråt vi är på väg. Det vill jag ta med mig de dagar som kommer.

Hyacinten sträcker sig uppåt
Uppåt kan för mig handla om frihet, men också om det som är större än vi. I vår församling har vi sedan ett antal år tillbaka en vision om vad vi vill vara. Livet handlar om relationer, så också församlingslivet. Därför handlar de tre punkterna i vår vision om våra relationer, uppåt - relationen till Gud, inåt - relationen till församlingen, utåt - relationen till de människor vi möter.Alla tre riktningarna är viktiga, men för mig känns relationen till Gud extra viktig. Den är så grundläggande för mitt liv. En god relation till Gud ger förutsättningar för bra relationer till mig själv, min församling och till alla de människor jag möter.

Så om jag skulle samla mina goda föresatser för det här året i några enkla ord, skulle det nog bli i orden "Skapa goda relationer" Det tål att fundera vidare på. Jag lär återkomma i ämnet.