söndag 29 januari 2012

Smått och gott

 En hel vecka har gått. Vart tog den vägen? Ibland tycker jag att det inte har hänt något värt att skriva om, men när jag tänker efter, har det hänt en hel del. Även små saker kan vara värda att se tillbaka på och berätta om.
 Jag har jobbat hela veckan och det gick bra. I början var jag ganska trött, men sen flöt det på som vanligt lektion efter lektion. I fredags var det studiedag. Vi pratade planering utifrån Skolverkets allmänna råd. Vi kom väl fram till att vi känner oss ganska bekväma med att skriva LPP. Det har vi ju utvecklat under några år nu även om det givetvis blir lite annorlunda med den nya läroplanen och de nya kursplanerna. Vad vi upplever att vi behöver göra nu är att ta fram en bra mall för den fortlöpande dokumentationen. Som det är nu har alla sina egna system, men vad händer om någon blir sjuk och någon annan måste ta över? När vi tar över en klass från en annan lärare, är det väldigt olika hur och vilken dokumentation som förs över. Ibland är det tydligt och strukturerat, ibland är det nästan omöjligt att få någon bra bild i röran. Vi skulle vilka ha några olika mallar som vi skulle kunna använda. Det räcker inte med en mall för olika ämnen har olika förutsättningar och olika pedagoger föredrar olika modeller. Det viktiga är att dokumentationen tydliggör elevernas utveckling och lärande. Vi får väl se vad det blir framöver.
En sak som skulle kunna underlätta lärarnas dokumentation är att varje lärare hade en egen dator att använda kontinuerligt under hela dagen. Som det är nu delar vi datorerna både med kollegorna och eleverna. Det är inte bra för då tar det sån tid att logga ut och in, leta efter filer och spara. Vi vill ju inte att eleverna ska kunna komma åt vår dokumentation. Den är ju vårt arbetsredskap.
 I helgen har vi haft årsmöte i församlingen. Igår var det förhandlingar och val som klubbades igen ganska snabbt. Vi åt smörgåstårta och samtalade en del. Idag var det gudstjänst som vanligt men jag stannade hemma när maken åkte. Det gäller att hushålla med krafterna och då måste jag ibland prioritera bland aktiviteterna.
  Jag gick en liten runda med hunden. Ibland har solen lyckats ta sig igenom molntäcket idag. Det är vackert med sol på de vita vidderna. Vi hade nog kunnat gå en längre runda men vi återvände till kaffet och skidåkningen på TV.
 För att återvända till veckans händelser så var jag hos läkaren igen i torsdags. Det är fortfarande så att alla värden är bra utom ett som sticker ut. Det hänger väl ihop med mina ständiga infektioner. Jag är fortfarande väldigt känslig för sådana. Därför är ju inte skolan den optimala miljön för mig just nu. Jag möter så många olika människor varje dag eftersom jag jobbar i flera klasser. Det kan säkert bli ungefär 100 personer om dagen. Förhoppningsvis blir det bättre och bättre nu när det går mot ljusare och varmare tider.
Makroner
På kvällen var det tjejträff här hos mig. Jag gjorde en enkel gryta med köttfärs, renskav, bacon och kantareller som blev riktigt god. Till kaffet hade jag för första gången bakat makroner. De blev lyckade och alla gillade dem både tjejerna och kollegorna som fick smaka dem tidigare på dagen. Det var inte så svårt som det ser ut, bara lite kladdigt och pilligt.
Liftaren
När jag har tid och lust, stickar jag på mina projekt. Det funkar bra med armen och nu klarar jag längre pass. Min lilla sjal, som jag kallar Liftaren, blev klar igår. Den blev jättebra och skön att ha om halsen. Nu fortsätter jag med min kofta. Jag beställde en härva garn till på nätet så att den kan bli lite längre. På Pysselbloggen finns mer om mina stickprojekt.
Den kommande veckan ser i alla fall i almanackan ut att bli ganska lugn, men man vet aldrig vad som dyker upp. Det gäller att vara beredd på allt.

söndag 22 januari 2012

Backar och kurvor på vägen

 Solen sken på vita vidder när vi slog upp våra ögon idag. Det kanske hade kommit decimetern snö som de lovat. Världen var i alla fall vit och vacker.
Traktorerna kom fram idag
 Traktorerna brummade på flera håll i byn. Maken hade redan varit och plogat vår väg. Det var nog första gången den här vintern som han fått starta traktorn för att få bort snön från vägbanan. Den snö som kommit tidigare har som regel smält bort nästa dag. Den här kommer kanske att ligga kvar åtminstone några dagar.
 Hunden och jag gick en runda i sol och snö. Han gillar verkligen att skutta runt i allt det vita och fluffiga. Jag fick pulsa fram mellan hjulspåren på vägen. Ibland kom en liten vindpust och då rasade ett moln av snö ner över oss. Annars var det lugnt som en helg ska vara.
  Resten av dagen tog vi det lilla lugna och laddade inför morgondagen. Måndagar är konferensdagar så då jobbar vi lite längre. På kvällen är det dags för UV-scouterna att starta den nya terminen. Kalendern har många noteringar den här veckan. Jag hoppas krafterna har hunnit återvända i tillräcklig mängd. I skolans värld idag finns liksom inte utrymme för svaghet.
 Ibland funderar jag på vart vi är på väg i vårt samhälle. Kraven har ökat mer och mer på alla. Om man inte orkar leva upp till kraven, hamnar man vid sidan om. Jag tycker det är för mycket prat om krav och att ställa krav på eleverna eller på varandra. Livet blir så tungt då.
Nyss var här mossgrönt
 Jag tycker bättre om uttrycket "att ha höga förväntningar" på eleverna eller vem det nu är vi pratar om. Förväntningar är mycket positivare för med förväntningar följer också uppbackning. Krav lägger bara bördor på oss, medan förväntningar också kan lyfta oss, om förväntningarna ligger på en rimlig nivå. Därför gillar jag inte den nya läroplanens formuleringar helt och hållet. Tidigare skulle eleverna sträva mot och uppnå vissa förväntade mål, nu ska de uppfylla vissa kunskapskrav, som inte alltid är helt rimliga, anser jag.
Dagens ord i "Tankar om livet"-kalendern är: "Det som ser ut som slutet på en väg är oftast bara en kurva." Det är nog så sant. När vi tror att vi nått slutet, så har vi bara kommit till en kurva. Ibland kan det vara en backe också. Då kan det bli jobbigt också. Vi kanske inte kan se vägens fortsättning, men det finns alltid mera. En kurva innebär också en ny riktning. När jag är ute och geocachar kan jag på GPS-skärmen se raka vägen till gömman jag letar efter, men jag kan inte alltid gå rakt mot den. Ibland är det bättre att följa en stig för att snabbare komma närmare målet. Ibland finns det naturliga hinder som bäckar och branter som gör att jag måste gå runt dem eller leta efter ett bra ställe att ta mig över. Vägen är nästan aldrig spikrak. Så är inte heller livet.
Utan kartan och kompassen i min GPS skulle det vara betydligt svårare att hitta de gömmor jag söker. Men GPS:n är bara ett redskap. Det är jag som måste göra bedömningarna och vägvalen. Så är det i livet också. Det finns många hjälpmedel att tillgå, t ex bibeln och bönen, men det är vi som måste välja väg. Det våra liv det gäller. Det är också svårare att leta geocacher på egen hand än att göra det tillsammans med andra. Om flera hjälps åt, går det oftast både lättare och snabbare att hitta gömman. När GPS:n strular för någon, kanske en annan kan visa vägen. Det blir dessutom roligare när man delar upplevelsen med någon. Vi behöver varandras stöd i livet också. Ensam är inte stark. Tillsammans är vi starka. Att dela en gemenskap är viktigt. Det är därför församlingen betyder så mycket för mig.

lördag 21 januari 2012

Så var det vitt igen

Från mitt fönster
 Det blev en lång sovmorgon idag. Det kunde jag behöva fast jag inte gjort så mycket på en hel vecka. Jag kikade ut för att se om det hade snöat som de lovat. Jag såg frost men igen snö. Det var inte förrän jag körde hem från stan några timmar senare som det började falla små flingor från himlen. De blev och allt större och större. Då ä det gott att sitta inne och bara titta ut på det kalla och våta.
Snöfall
 Vinden ökade också även om det inte närmar sig stormstyrkor. Den kändes ändå i skymningen när hunden släpade ut mig på en liten promenad. Det var inte så farligt när vi gick bortåt skogen men när vi vände blev det annorlunda. Då kändes snön som isnålar i ansiktet.  Den stora kameran var förstås hemma, men mobilen fångade snöfallet ganska bra, tycker jag. Det ser nästan dramatiskt ut.
Mera snö
 Dramatik har det varit på andra håll också idag. I Oskarshamn tillkännager Håkan Juholt sin avgång. Jag vet inte vad jag ska tycka om det. Han verkade ganska sympatisk, men uttalandena har väl inte varit klockrena. Ibland har han inte precis framstått som påläst. Men det värsta med den här cirkusen tycker jag ändå är mediedrevet. Journalistiken har fått ge vika för klappjakten. Visst ska journalister avslöja och granska våra makthavare, men det betyder inte att de ska klä av dem alla värdighet. Och även jakten har sina regler. Fråga vilken jägare som helst. En riktig jägare vet när man ska skjuta och när man ska låta bli. Men när man lämnar reglerna bakom sig, tar laglösheten vid och då går ingen säker. Vem vågar nu ta över? Vem vill utsätta sig själv och sina närmaste för massmediernas klappjakt? Krisen är inte bara socialdemokraternas. De som styr landet behöver inte bara sympatisörer. Det behövs också opponenter.
Geodog Takko i snön
 Hunden är i alla fall glad för snön som föll. Han skuttade runt i den som om han fått tokfnatt iförd sin nya reflexväst med texten Geodog. Men ikväll letade vi inte efter några nya cacher även om det fanns flera nya att hitta.
Vid crossbanan
 Dagen började med några nya geocacher. Jag var lite förvarnad, men eftersom jag var seg i morse så hann jag inte först till den som fanns vid crossbanan i Sörsjö. Banan var stängd, men cachen fanns på plats. Jag fann den efter lite letande.
Playan vid Vidöstern
När vi ändå var i trakterna fortsatte vi till Osudden. Det var mycket vatten vid playan. Cachen hittades lätt då den låg helt synlig i gömman. Det var nog meningen att den skulle täckas lite mer med materialet runtomkring. Jag lämnade den lite mera dold än tidigare men ändå synlig i den rätta vinkeln. Två cacher blev dagens resultat. Jag närmar mig nästa milstolpe sakta men säkert. Två till så har jag hittat 300. Vi får se när nästa cacherunda kan bli av. Lite svårare är det med snön som kommit. Men den kanske försvinner lika fort.

Ibland kan man önska att krämporna skulle försvinna lika fort. Tyvärr brukar det ta lång tid att återhämta sig efter en förkylning eller annan åkomma. Även om orken inte är helt tillbaka så kan jag göra lite mera nu. Jag får vila en dag till och sedan är det tillbaka till jobbet.

fredag 20 januari 2012

Lugna veckan

Den gröna vintern...
 Det kanske är dags för ett livstecken igen. Hela den här veckan har jag bara tagit det lugnt. Jag vaknade i måndags med feber och värk både i knoppen och kroppen. Inte mycket att göra åt mer än att stanna i sängen efter att jag sjukanmält mig. Tre dagar hade jag feber innan den gav med sig.
...mossgröna..
 Igår var det första feberfria dagen. Det var slut på hundmat och toapapper och en rad andra saker fattades i kylskåpet. Så jag tog bilen in till affären. Det tog på krafterna. När jag kom hem var jag helt slut. Det är inte klokt vad lite feber kan göra med orken. Sen fick jag vila resten av dagen.
Ismönster med coola droppar
 Men idag kändes det mycket bättre. Jag hade en tid på vårdcentralen i Forsheda för provtagning vid åttatiden. Jag trodde jag skulle vara jättetrött då, men jag var förvånansvärt pigg. Trots att jag är s k B-människa, alltså kvällspigg och morgontrött. Det kändes att krafterna börjat återkomma. Dessutom tittade solen fram och lockade ut oss på en promenad.
Blir det vitt här imorgon?
 Hunden blev överlycklig när vi gav oss iväg. Det blev hela skogsrundan. Så långt har jag inte orkat tidigare den här veckan. Det blev korta rundor om jag ens orkade ut. Igår hade jag kunnat ge mig ut på FTF-jakt på en ny geocache om jag bara hade orkat. Det har kommit några nya den senaste tiden inte så långt borta, men dem får jag leta reda på senare.
Hemma igen efter promenaden
 Imorgon ska det bli snö har de förvarnat på TV. Vi får väl se vad det blir av det. Jag tog i alla fall kameran med mig ut idag. Det känns mer som vår än som vinter. Men än kan mycket hända. Det kan ju bli andra bilder och andra vyer redan imorgon.
Den gröna julrosen har knoppar
 Utanför husknuten har i alla fall våren kommit. Min gröna julros har fått knoppar och snödropparna har redan slagit ut. jag gillar snödropparna för de ger nytt hopp om ljus och värme när våren kommer allt närmare. Det är bara att suga åt sig av deras livskraft. Det kan jag behöva.
Snödropparna har blommor
Medan jag varit sjuk har vår satsning i församlingen startat. Igår kväll var första samlingen på 40 dagar med den Helige Ande. Det var en ekumenisk samling med Håkan Sunnliden som talare. På söndag kväll är nästa möte med samma talare, då i församlingshemmet. Vi får se om jag orkar ta mig dit. I år har vi inte gjort någon ny andaktsbok, men det finns en bibelläsningsplan för de 40 dagarna. Jag får väl läsa ifatt när jag får tag i den.

söndag 15 januari 2012

Januarisöndag

 Lite snö i luften och temperatur strax under nollan, det var dagens väderrapport. Vintern tvekar fortfarande. Men det kändes rätt okej att vara ute. Jag började dagen med en kortpromenad innan det var dags för gudstjänsten i missionskyrkan. Det som inte känns okej är att inte kunna delta som man vill i sången. Ibland går det bra, men emellanåt får jag hostattacker om jag försöker sjunga. Idag höll jag tyst för att inte riskera det. Man får sjunga inombords i stället.
 Sedan hämtade vi svärfar på vägen hem. Vi fixade kaffe och semla till fikat, hemmagjorda, alldeles lagom stora. När de andra gick ut i verkstaden för att pyssla sina maskiner, packade jag ryggsäcken och kopplade hunden. Vi äntrade automobilen och åkte för att hälsa på min mamma. På vägen stannade vi vid Blomsterlandet och införskaffade en stor tulpanbukett. Mamma fyller 86 år på tisdag, men då jobbar jag ju. Så vi passar på att gratulera idag.
 Vid Ed svängde vi av mot Hyggestorp för att ta vägen längs Furens stränder. Det var längesedan jag löste en mysteriecache som ska finnas där. För att kunna lösa den måste man först hitta sex andra längs elljusspåret i Horda. Det gjorde jag tillsammans med pojkarna i somras, men vi hittade inte bonuscachen då. Sonen hade förväxlat siffrorna upptäckte vi senare. Det blev aldrig av att jag försökte igen och sedan flyttade cacheägaren gömman. När jag kollade med geocheckern om jag fått fram de rätta koordinaterna, fick jag de nya koordinaterna i stället för de gamla. Jag hade kollat på kartan vart de gick och idag passade jag på att leta reda på gömman. Det var inte så svårt. Den fanns inte så långt från badplatsen vi ofta besökte i min barndom.
Idag var det inget badväder. Det låg is inne vid kanten och en bra bit ut, men så är stranden väldigt långgrund just här. Solen lyste svagt genom skyarna. Det var vackert i det frusna landskapet. Sedan fortsatte vi hem till mamma. Hon visste inte att jag skulle komma och blev glatt överraskad. Vi pratade bort några timmar och fikade tillsammans.  Så gick den eftermiddagen också.
 Innan vi vände hemåt igen tog vi en tur till Rydaholm, hunden och jag. Vid perrongen hittade vi en minicache. Vi lyckades med vissa svårigheter skriva i loggremsan. Det fanns ingen penna och min egen ville inte riktigt till att börja med. Men det gick till slut. Vid Frikyrkan ska det finnas ytterligare en gömma, men där gav vi upp. Det känns inte helt okej att klampa in i rabatterna vid väggen. Det var dit GPS:n ville skicka mig. Jag gillar inte sådana gömmor. Enligt tidigare loggar har en del geocachare stött på misstänksamma personer där som undrat vad de sysslat med. Det var visserligen mörkt och ganska folktomt ikväll, men några personer passerade till fots. Det var då jag åkte därifrån. Vi tog den sista i Rikas hörna, en liten trädgård som sköts av trädgårdsföreningen. Jag såg inte så mycket av idyllen för det var väldigt mörkt där när jag kom dit. Jag hittade i alla fall gömman och kunde logga i ficklampans sken.
En av dagens cacher var gömd i en halvt nergrävd gammal gummistövel täckt av barkbitar och grenar. Det var en ny variant som jag inte stött på förut. Ja, alla sätt är bra utom de dåliga.

Det var förstås mörkt när vi kom hem igen. Lite mat och lite slappande framför TV:n tänkte jag. Vi fastnade för Hans Roslings statistik. Har ni inte sett det så gå in på SvtPlay och kolla. Jag älskar hans föredrag om statistik. Det finns ingen som gör det så bra som han.

Kvällen går fort och snart är det dags att koja. Idag har jag äntligen lyckats ladda ner en ny geocachingapp till mobilen. Alla mina gamla appar försvann när den var på reparation. Den här gången har jag bara laddat ner en gratisapp, men nu ska jag försöka lära mig den ordentligt. Min bibelapp har också försvunnit och den har jag tyvärr inte lyckats hitta igen.

lördag 14 januari 2012

Som vanligt igen

Sol över Rannaäsasjön
Då var allt som vanligt igen. Skolan har börjat och det har gått en vecka in på vårterminen. Det är förstås alltid lite förändringar varje termin. För min del innebär det fler lektioner, åtminstone en till. Nu är snart alla hål i schemat tilltäppta. Jag lyckades till slut freda min sista håltimme. Alla andra tider har jag antingen lektioner, konferenser, planering med kollegor eller projektarbete. Jag undrar när jag ska få tid att plocka fram material och framför allt sätta tillbaka och städa efter mig. Som regel är det ju någon annan som har nästa lektion i det klassrum jag varit i. Jag har ju ingen egen klass och inget eget klassrum heller. Jag bor i kartonger det här läsåret. Men jag har flaggat för att det kan vara bra att vara beredda på högre sjukfrånvaro.

Ibland känner jag att arbetsuppgifterna kan växa mig över huvudet. De blir bara fler och fler. Stressen hos oss lärare ökar när vi känner oss otillräckliga. Kraven blir så höga att många av oss känner av stressymptomen. För ganska många år sedan nu, kanske tio, höll jag på att gå in i den berömda väggen. Jag valde att själv stoppa utförsåkningen. jag sjukskrev mig och när jag kom tillbaka gick jag till rektorn och sa att jag måste välja bort vissa arbetsuppgifter. Det fanns uppgifter som jag borde gjort men som jag struntade i med hans goda minne. Det var nog min räddning. Annars hade jag nog varit borta betydligt längre och kanske inte kommit tillbaka alls till det jobb som jag egentligen gillar. Det som bekymrar mig är att jag nu känner av samma symptom som då och att jag kan se flera kollegor som också är på väg dit eller redan befinner sig där. Jag tror att den som en gång har varit där är betydligt känsligare och lättare hamnar i samma situation. Dessutom är det kanske inte så många som gör som jag gjorde och slår till bromsarna. Vi vill ju så gärna att skolan ska fungera för barnens skull så vi bara kör på. Men så länge jag kan stänga av skolan på kvällar och helger kommer jag att fortsätta.
Gammal grund i byns mitt
Idag sken solen när vi tog en promenad ner till sjön, hunden och jag. Vi gick över betesvallarna ner till vindskyddet. Då passerade vi en gammal grund efter en byggnad som förmodligen stått där sen innan byn skiftades. Det kanske var vår gård som låg där innan skiftet. Efter skiftet på slutet av 1800-talet flyttades vår gård ut från byns mitt till den plats vi bor på nu. Det var så man gjorde då. Man spred ut gårdarna och samlade ihop ägorna kring gården. Samma sak skedde i min hemby, Kolvarp. Den gård jag växte upp på var också utflyttad från byns centrum. Det skedde 1884 då min farfar var 7 år gammal. I de gamla skiftesprotokollen kan man läsa intressanta detaljer om vad man ägde och hur man värderade det.
Vågor på sjön
Ute på sjön gick vågorna. Det blåste lite från norr. Men inne vid stranden fanns lite is. Frågan är om det kommer att bli någon skridskois den här vintern. Det fanns ingen tjäle i marken där vi gick. Det var bara på ytan som det var fruset.
Is vid strandkanten
 Jag hade hoppats på lite is så att jag skulle kunna ta mig ut till ön i sjön. Där skulle jag placera en geocache i så fall men inte publicera den förrän till sommaren. Det skulle göra det svårare att logga den, men mina geocachande vänner skulle få en utmaning. Nu blir det kanske till att ta fram kanoten lite längre fram. Vi har faktiskt en gammal båt som ligger nere vid sjön men vi har inga åror till den. Den behöver nog lagas också. Men min gömma nere vid vindskyddet var helt intakt. Jag passade på att se till den när jag ändå var där.
Högt vattenstånd
Hunden gillade förstås att skutta omkring och nosa överallt. Vi såg inga fåglar men jag tyckte jag hörde några. På morgonens korta runda hörde jag småfåglarna tjattra. Det finns hopp om dem. Ett tag trodde jag de dött allihopa så tyst var det och ingen som var framme vid fågelmatarna hemmavid. Nu har de hittat dit också och snart måste jag fylla på igen.
Slingrig väg
Vi tog andra vägen tillbaka. Den vägen slingrar sig genom granskogen. Där är det gott om stora flyttblock, lavar och mossor. Det fanns många roliga ställen att gömma cacher på. Jag kanske skulle lägga ut lite fler runt sjön. Annars har jag funderat på en powertrail, en runda med många cacher med korta avstånd emellan som kan ta med cykel eller bil. Vi får se om det kan bli en sådan i trakterna framåt våren eller sommaren.
Is i plogfårorna
Innan vi gick ner till sjön åt vi hembakade semlor. Maken bakade när han var ledig i veckan. När vi kom tillbaka från rundan var det dags att laga middag. Idag blev det köttfärsgrotta med potatis, sås och grönsaker. Till efterrätt gjorde jag kokosgratinerade citrusfrukter med vaniljvisp. Det är dags att äta upp julens fruktskål. En del apelsiner var lite väl sura men det kan ju avhjälpas med lite socker.
Snöfri vinter men gott om vatten
Det blir mörkt nu när alla ljusstakar och adventsstjärnor plockas ner. Jag låter ljusslingorna utomhus vara kvar ett tag till. På landet har vi ju inte någon gatubelysning, men vi har stjärnorna på himlen. När det inte är molnigt vill säga. Många kvällar har det varit stjärnklart. En kväll, när maken jobbade, var jag ute och bar in ved till pannrummet. Då fick jag se ett konstigt ljus västerut mot mossen. Det såg ut som ljusen från ett flygplan men det rörde sig på stället strax ovanför trädtopparna. Jag undrade vad det kunde vara men till sist kom jag på att det måste vara en skogsmaskin som avverkar i skogarna där bortåt. Det var inget flygplan som höll på att störta.

Imorgon är det gudstjänst. Sen får jag se om det blir en liten tur hem till min mamma. Hon fyller 86 år på tisdag men då jobbar jag ju.

söndag 8 januari 2012

Tid för det som är viktigt


Förra söndagen, nyårsdagen, var jag i Kärda Allianskyrka och predikade. Idag var jag i Forsheda Missionskyrka, min egen församling. Här kan ni få ta del av mina tankar genom att läsa min predikan.
Så här vid ett årsskifte är det många tillbakablickar som görs. I TV, radio och tidningar avlöser årskrönikorna varandra. Vi kan ta del av året i världen, vad som hänt i Sverige, idrottsåret som gick. Vi ser tillbaka på allt som har hänt och det har ju hänt mycket under det gångna året. Krig, terrorattacker och naturkatastrofer har avlöst varandra. Oftast är det de negativa nyheterna som får mest uppmärksamhet. Men om vi tänker efter så finns det nog positiva saker också.
Vi kanske också ser tillbaka på våra egna liv, vårt eget 2011. Det kanske har varit ett år med bekymmer, sorg, sjukdomar eller ett år med många glada och positiva upplevelser. För de flesta ligger nog sanningen mittemellan. Livet är ju oftast en blandning av sorg och glädje, vardag och fest. Det är blandnigen som gör livet spännande.
År läggs till år, dagar och månader passerar. Ju äldre jag blir, desto fortare tycker jag att tiden går. Som barn kunde jag tycka att tiden gick långsamt, nu rasar den förbi. Min mormor, som blev 101 år gammal, och tillbringade sina sista dagar på hemmet där de flesta var betydligt yngre än hon, brukade säga när jag frågade henne om vad hon gjorde på dagarna: ”Du förstår, tiden går så fort, först är det måndag och sen är det lördag.” Det var som om dagarna däremellan bara försvann. Sen kan vi uppleva att tiden går långsamt om vi väntar på något och har vi mycket att göra går den alldeles för fort. Vår upplevelse av tiden är subjektiv och relativ.
Vi människor rutar gärna in vår tid. När vi ska planera möten åker kalendrarna fram, en del i pappersform, andra i digital form. Nu har det gått en vecka på det nya året och sidorna i kalendern är inte längre tomma. Det är väl vi i västvärlden som går speciellt mycket efter klockan. I andra kulturer kan man ha en annan tidsuppfattning och en annan uppfattning om vad som är viktigt. Ni kanske har hört om den afrikanske mannen som svarade missionären när denne inte tyckte om att gudstjänsterna kom igång i rätt tid: ”Ni har klockan, men vi har tiden.” Men vi kanske inte utnyttjar tiden effektivare än vad de gör. Vi är bara mer inrutade och kanske lite mindre flexibla.
Gud och tidens ursprung
Har ni tänkt på att när vi planerar vår tid, så går vi i Guds fotspår. Han har sin kalender, sin tidtabell. På flera ställen läser vi i bibeln att när tiden var inne lät Gud saker hända. När tiden var inne, sände han sin son till jorden. Gud har en plan och han har tålamod nog att invänta den rätta tiden. Vi har inttteee alltid samma tålamod att vänta. Vi vill ha allt nu precis som barn, men livet kan lära oss konsten att vänta. Vi vill så mycket ibland som personer och som församling. Ibland måste vi invänta Guds tid.
Det är Gud som är tidens ursprung. Det han som har bestämt tidens gång. Han har satt reglerna, när han skapade världen.
1 Mos 1:14
Gud sade: "På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. 15De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden." Och det blev så.16Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. 17Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, 18att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 19Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.
Gud hade sin plan för skapelsen från den första dagen. Han visste att vi skulle behöva ordning och struktur inte bara för det rum som han skapade för oss utan också för vår tid. Vi människor är ju begränsade av rummet och tiden. Vi kan inte befinna oss på mer än en plats samtidigt, i varje fall inte med våra kroppar. I tanken kan vi förflytta oss till andra platser och andra tiden och både rum och tid kan försvinna. Just nu befinner vi oss här i kyrkan denna söndag år 2012 e Kr och då kan vi inte samtidigt vara någon annanstans i en annan tid. Men det kan Gud. Han står utanför tiden och är tidlös. För Gud är det alltid nu. Precis som han kan vara med oss alla var vi än är på jorden, så kan han vara med alla i alla tider. Han är allestädes närvarande all tid.

Det här är svårt att förstå för oss som är så begränsade av tid och rum. Men det kan vara intressant att veta att dagens vetenskapsmän talar i samma termer och ser det som fullt möjligt att befinna sig vid två olika tidpunkter. Det här är inget jag förstår. Om någon fattar hur, får ni gärna försöka förklara för mig.
Gud har också en annan tidsuppfattning. Mose säger:

    Ps 90:4
    Tusen år är i dina ögon
    som den dag som förgick i går,
    som en av nattens timmar.

Gud och veckans rytm

Gud har också gett oss veckans rytm. Det finns en anledning till att vi har sju dagar i veckan. Gud bestämde det redan från början. Människor har försökt ändra på det och införa tiodagarsvecka, men det har inte fungerat.

1Mos 2:1
Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. 2Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. 3Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk. 4Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades.

När Gud skapat klart, vilade han. På så sätt skapade han veckorytmen för oss också. Det är intressant att lägga märke till att det första som Gud kallar heligt är tiden. Han gjorde den sjunde dagen till en helig dag, står det.

Sabbaten var den sjunde dagen, den som vi kallar lördagen. Jesus och hans lärjungar firade sabbat. Det var inte förrän efter Jesu uppståndelse som söndagen blev en helig dag. De första 300 åren var det fortfarande lördagen som var vilodagen, men söndagen blev gudstjänstdagen, Herrens dag. Söndagen var veckans första dag och på så sätt inledde man veckan med att fira gudstjänst. Detta skedde tidigt på morgonen innan arbetet började. I Romarriket var nämligen alla dagar arbetsdagar. Det var judarna som införde vilodagen. Romarna hade ingen speciell vilodag.

Tidigt innan solen gick upp sökte man sig till samlingsplatsen, oftast utomhus. Det fanns flera anledningar till detta. I skydd av mörkret kunde man osedd ta sig till platsen. Vi får tänka på att detta var under förföljelsetider och de kristna kunde tas till fånga om de ertappades med att samlas för att tillbe Kristus och inte kejsaren.

Men det fanns också en symbolisk anledning. Vi firar gudstjänst på söndagen därför att Jesus har uppstått och det skedde innan gryningen den första veckodagen, alltså på söndagen. Det var inte förrän på 300-talet som man slog samman vilodagen med gudstjänstdagen. Det var när Konstantin den store gjorde kristendomen statsreligion i Romarriket. Då flyttades också gudstjänsttiden till förmiddagen som vi ofta har den än idag.

Ibland tvistar man om sabbatens vara eller inte vara för oss kristna. Jesus upphävde aldrig sabbaten, men det viktiga är inte vilken dag vi vilar eller vilken dag vi firar gudstjänst. Det viktiga är att vi gör det, att vi vilar och att vi firar gudstjänst tillsammans. För de första kristna var det otänkbart att utebli från gudstjänsten. Den var så viktig för dem att om man inte kunde komma, så gick församlingens diakoner till dem där de var. De kanske arbetade eller låg sjuka. Varje söndag delade de nattvardens gåvor med varandra. De insåg att lika viktig som vilan är för kroppen och själen är gudstjänsten för vår andliga människa. Hur viktig är gudstjänsten för oss idag?

Under århundradena som följde utvecklades veckans rytm ännu mer. Vissa dagar blev fastedagar, onsdagen, förräderiets dag, och fredagen, korsfästelsens dag. Däremellan kom torsdagen med Getsemane och nattvardens instiftande.

På samma sätt utvecklades, inte minst genom klostren, den enskilda dagens speciella rytm med de olika tidebönerna. Det byggdes kyrkor och klockorna ringde till bön vid bestämda tider under dagen. Dagen delades in i bön och arbete, ora et labora. Ibland tenderar vi att se ner på arbetet, men så var det inte då. Arbetet och bönen var lika viktiga, två sidor av gudstjänsten. Det är intressant att det hebreiska ordet för arbete, avoda, också kan översättas med gudstjänst. Vi tjänar Gud både när vi ber och när vi arbetar.
Även om Gud gjorde vilodagen till en helig dag, så betyder det inte att de andra dagarna är mindre heliga. I bibeln finns tanken på flera ställen att en representerar alla. När man skördade skulle man offra den första kärven till Gud. Då helgade man hela skörden. Därför kan också Paulus säga:

2 Kor 5:14f
Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en hardött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

Det här är en central tanke i bibeln. Det en gör kommer alla till godo. Vi får alla del av den seger som Jesus vann.

Gud och årets rytm

I alla kulturer och religioner firar man olika högtider under årets gång. Så var det på gamla testamentets tid. Jesus och lärjungarna firade de judiska högtiderna. En del av sammanfaller med våra kristna högtider.
Idag börjar ett nytt år, men kyrkoåret började ju redan första advent. Så kyrkans år och det vanliga profana året börjar inte samtidigt. Dessutom är det vi i västvärldens som firar nyår nu. I andra kulturer firas nyåret vid andra tider på året. Så är det även med kyrkoåret. I andra kyrkliga traditioner börjar kyrkoåret vid andra tidpunkter.

Kyrkoåret är egentligen en ganska sen företeelse. Det var inte förrän på 1500-talet som man behövde ha en början och ett slut på kyrkoåret. Då började man trycka kyrkohandböcker och de måste ju börja någonstans. Tidigare såg man kyrkoåret som en spiralrörelse utan början och slut. Årsvarv läggs till årsvarv.

Det är de stora högtiderna som ger oss hållpunkterna under året som går. Vi firar ju också personliga hållpunkter som födelsedagar och bröllopsdagar. Vi har nyss firat jul, men julen är inte den första eller den största kristna högtiden. Det är påsken, som ju har firats ända från apostlarnas tid. Senare kom de andra högtiderna, pingsten och julen. Så småningom kom vissa bibeltexter att knytas till olika högtider och olika söndagar. Idag har vi kyrkoårets texter i den s k evangelieboken.

Man kan se kyrkoåret som en berättelse om Jesu liv. Att följa kyrkans år är ett sätt ta till sig Guds ord. På den tiden när inte alla var läskunniga var det ett sätt att ge alla människor kunskap om vad Jesus har gjort för oss. Varje år kom berättelserna tillbaka och förnyade och fördjupade kunskapen i Guds ord.

Många av våra kristna högtider har sedan kommersialiserats och till och med förvanskats. Man tonar ned det kristna innehållet i t ex julens budskap. Den här julen har jag märkt bland mina kristna vänner i både England och USA att de tycker att man gått för långt i nedtoningen. Av hänsyn till de som inte firar jul ska man inte längre säga ”Merry Christmas” utan hellre använda det neutrala ”Happy holidays”. Det är lite grand som att om inte alla kan vara med så ska ingen få var med. Mina vänner har i stället velat betona att julen faktiskt är en kristen högtid. Deras svar är ”Ingen jul utan Jesus”. Sen kan andra få fira sina högtider som de vill.

Gud och framtiden

Men nu ser vi inte bara tillbaka på det gångna året vid ett årsskifte. Vi blickar också framåt. Vad ska det här nya året föra med sig? Vad kommer vi att möta? Vilka förändringar kommer vi att uppleva? Vad det än blir så vet vi att det kommer att bli en blandning av positivt och negativt.

Vi vet inte hur vår framtid kommer att bli. Gud vet, men han avslöjar inte mycket för oss och väl är väl det. Vi mår nog bäst av att inte veta hur många år vi får uppleva, hur många dagar vårt kommer att bestå av. Tiden fortsätter oavbrutet och för det mesta tänker vi inte på den. På något sätt tar vi den för givet.
"Det finns en stor men ändå helt alldaglig hemlighet. Den delas av alla människor, alla känner den, men få ger den någon eftertanke. De flesta tar den för självklar och funderar inte alls på den. Denna hemlighet är tiden." - säger Mikael Ende, författare som har skrivit Momo – eller kampen om tiden.
Hur är det nu han säger i reklamen: ”Livet är inte de dagar som passerat  utan de dagar man minns.” Vad man minns beror kanske på vad vi använder vår tid till, hur vi prioriterar. Ibland pratar vi om kvalitetstid, oftast menar vi då tid vi spenderar tillsammans med de som är viktiga för oss, som familjen, våra barn, våra vänner. Frågan är hur mycket kvalitetstid vi har med Gud. Hur mycket av vår tid lägger vi på honom?

Jag lekte lite med tanken på det här med tionde. Vi pratar om att ge tionde av det vi tjänar, våra pengar, våra ägodelar. Vad skulle hända om vi också gav tionde av vår tid? Tiden är ju också en tillgång vi har. Då började jag fundera på hur mycket det skulle vara på ett dygn, nästan 2,5 timmar om dagen. Det är mycket tid. Det skulle vara en riktig utmaning för mig.

Nyhetslöftena och vi

Så här vid nyår är det många som avger nyårslöften. Ni har kanske redan gjort det eller så hör ni till dem som aldrig lovar något bestämt. Det är vanligt att man lovar sig själv att gå ner i vikt, börja motionera mera, sluta röka, vara mera med familjen, unna sig själv lite mer egentid osv. Vad skulle hända om vi lovade Gud lite mer av vår tid? Ta det gärna som årets utmaning.

Det är inte bara vi som lovar saker. Gud har ju också gett oss löften och han är bättre på att hålla sina löften än vad vi är. Det sista Jesus sade till sina lärjungar innan han lämnade dem var ett löfte som också gäller för oss.

Matt 28:18-20
Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. 19Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn 20och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Jesus är med oss varje dag av detta nya år. Men löftet hänger ihop med det som han säger tidigare, med det uppdrag som han gett oss, att sprida hans ord till alla människor. Det finns ett ”och” mellan uppdraget och löftet.

Jesus är med oss. Frågan är hur mycket vi är med honom.

lördag 7 januari 2012

16 burkar och en punka

Cachehundarna vid havet
 Gårdagen blev trots allt en lyckad dag även det fanns mindre roliga inslag. Jag bestämde mig för att följa med cachevännerna ner till Halmstad för att leta efter burkar i Tylösand. Vi kom iväg mitt på dagen i två bilar. Jag var tvungen att ta min egen bil eftersom de skulle i Halmstad några dagar. Vi gjorde ett litet stopp och loggade en cache i stationsparken i Smålandsstenar som vi alla försökt hitta tidigare. Vi hade väl inte grävt tillräckligt djupt.
Utsikt från Tylösand
 Färden gick längs nissastigen och snart var vi framme där Katrins syster bor. Därifrån skulle vi ta min bil till Tylösand. Vi hann som tur var inte så långt innan det tråkiga hände. Jag blev totalbländad av solen och körde på en refug så kraftigt att vänster framdäck blev alldeles platt. Det var bara att rulla in på busshållplatsen och byta till reservhjulet. Vi hittade det och domkraften men inget fälgkors eller några nycklar. Fredrik fick hämta deras bil och sedan kunde vi fixa bytet men reservhjulet behövde mera luft. Sakta körde vi till en mack för att pumpa det. Det blev en korv med bröd på macken också.
Vågorna kluckar mot stranden
 Min bil fick stå kvar hos Katrins syster och vi fortsatte med deras bil. Vi tog oss ut till Tylösand där det enligt andra cachare skulle finnas bra gömmor längs Prins Bertils stig. Den första lokaliserade jag snabbt vid parkeringen vid handikappbadet. Det var svårare att logga den eftersom där fanns en hel del folk som promenerade eller joggade förbi. Vi väntade därför med loggen tills vi kom tillbaka och tog stigen mot havet. Vågorna kluckade mot stranden. Det var otroligt vackert när vi kom fram till utsikten över Kattegatt. Solen höll på att dala över havet. Det var lite halt på klipporna på sina ställen, men annars var där lätt att ta sig fram.
En av 16
 De första gömmorna hittade vi i buskage. Vi hoppades verkligen att inte alla gömmor skulle ligga bland taggiga buskar och snår. Det gjorde de inte. Det fanns lite variation. Vi hittade 15 gömmor i Halmstad utöver den i Smålandsstenar, totalt 16 cacher loggade under dagen. Det blev rekord för min del. Det förra låg på 13. Vi missade bara en gömma och väl hemma igen kunde jag läsa att den hade försvunnit i den senaste stormen och var "disablad".
Bättre sent än aldrig - lucka 12
 I Halmstad med omnejd finns många slingor med ett stort antal gömmor. En del är s k powertrails och består oftast av enkla gömmor vid vägkanten med korta avstånd emellan dem. De har oftast inte så mycket att berätta i beskrivningarna utan går mest ut på att logga så många som möjligt på kort tid. Det kan ju vara bra om man är ute efter att slå rekord, en för oss som gärna vi se och uppleva speciella platser är de inte så roliga. Roligare är i så fall de serier av cacher läggs ut t ex som en julkalender. Vi hittade en sådan från 2011 års kalender.
Solen dalar i väster
 När vi kommit tillbaka till bilen loggade vi gömman vid parkeringen och fortsatte sedan längs stranden åt andra hållet för att hitta tre till. En av dem ar riktigt marig. Vi nollade GPS:erna vid några stolpar och en soptunna. Vi letade en bra stund överallt utan att kunna hitta cachen. Till slut insåg vi att den bara kunde finnas på ett ställe. Katrin letade reda på en trappstege som stod vid några sjöbodar. Med hjälp av den kunde vi plocka fram den lilla burken och krafsa dit våra signaturer i loggen.
Längs Prins Bertils stig
 Vi avslutade med att gå en liten del av slingan vid Eketånga naturreservat. Då fick hundarna stanna i bilen för de var trötta efter den långa promenaden. Annars hade de roligt alla tre. Vi var alltså tre cachare och tre hundar som var ute på äventyr tillsammans. 
Bara himlen har färger
 Vid niotiden var vi tillbaka vid min bil. Takko och jag gav oss av hemåt Småland. Vi körde inte så fort eftersom vi hade reservhjulet på, men det gick bra att köra. Hunden var trött och sov nästan hela vägen. Jag var också trött men inte värre än att jag höll mig vaken. Vi lyssnade på Karlavagnen på radion den sista biten.
Solens sista strålar över Kattegatt
 Vi får vara riktigt nöjda med dagen trots allt. Jag kanske inte blir lika nöjd när jag får räkningen efter dagens punka. Men det kunde gått betydligt värre. Vi kunde ha kraschat hela bilen in i stolpen vid refugen. Nu var det bara däcket som pajade. Idag är både hunden och jag trötta och slappar mest. Men det kan man unna sig. Imorgon med sen är ledigheten över och vardagen börjar.
Mörkret smyger sig på oss