Åskregn och öde hus

Skyfall efter att åskan dragit förbi

 Just som vi tänkte ta en tur med motorcykeln, började det åska. Vi hade klätt på oss mc-ställen, när det blixtrade och knallade över nejden. Sedan kom skyfallet. Vi stod på verandan och tittade på hur det vräkte ner. Hunden gjorde en tjurrusning för att pinka men kom lika snabbt tillbaka. Som tur är varar dessa skyfall sällan länge. Efter en stund slutade det regna och vi kunde ge oss av på vår lilla kvällstur.

Motorcykeln fram det öde huset, som ingen bryr sig om

 Maken hade ett ärende in till stan, som vi uträttade. Sedan fortsatte vi söderut på motorvägen. Inte för att motorvägar är så kula att åka på, utan för att maken hade sett ett gammalt hus precis vid sidan av vägen. Han hade blivit nyfiken på det. Det såg övergivet och han undrade hur det egentligen var ställt med det. Vi stannade och spanade, men nu hade alla buskar täta bladverk som skymde sikten. Jag sparade ner platsen som en waypoint i GPS:en.  Sedan fortsatte vi till nästa avfart där vi körde av och letade oss tillbaka till huset på de mindre vägarna.

Ladugården var i bättre skick

 Vi hittade huset, som verkligen hade sett sina bästa dagar. Ladugården och de andra uthusen var i mycket bättre skick. Det fanns nog någon som såg till dem. Det fanns gamla äppelträd och rabarber i det som en gång varit en trädgård.

Taggtråd i stället för glasrutor?

 Huset saknade både dörrar och fönster. I alla fönster satt det taggtrådar, säkert för att hindra inkräktare från att ta sig in. Inuti huset var golvet uppbrutet. Det dröjer nog inte så länge innan hela huset rasar samman. Bakom huset fanns en gammal jordkällare och gamla stenmurar, som vittnade om att här hade jorden brukats. Nu hade man planterat granar på de gamla åkrarna, såg vi när vi körde därifrån.

Trädkoja

 Någon hade byggt sig ett eget krypin i ett träd bakom huset. Privat, stod det på trädkojan, som också verkade förfalla. Det var uppenbart att ingen bryr sig om stället. Sådana här övergivna platser triggar igång fantasin. Man kan fundera på vem som har bott här, varför stället övergavs, vad som kommer att hända med det i framtiden. Lite sorgligt är det att se förfallet, men det var ingen kuslig plats, som det kan vara på liknande ställen.

Fullt utrustad

 När vi sett oss omkring och fått nyfikenheten stillad, fortsatte vi resan på två hjul. Efter regnet kom knotten fram. Det var annars rätt skönt ute, men lite kyligt när vi åkte. Man får klä på sig ordentligt och ha bra skydd.

Utsikt mot Vidöstern

 Vi återvände till den gamla landsvägen, riksettan, som går längs Vidösterns östra strand. Nu visade sig solen fast det var fortfarande blött på vägarna. Vi styrde söderut till sjöns södra utlopp vid Sundet i Vittaryd. Där rinner Lagan ut ur sjön och där finns en fin hembygdsgård.

Burkletande vid hembygdsgården vid Sundet i Vittaryd

 Jag har besökt den en gång tidigare tillsammans med sonen, tror jag det var. Vi letade burkar, men den burken hittade vi aldrig. Ledtråden var ändå tydlig så vi förstod var den borde vara, men det hjälpte inte den gången. Idag plockade jag inte ens fram GPS:en utan berättade bara ledtråden och var jag trodde den fanns för maken. Han hittade den med en gång. Det kändes bra att kunna krafsa dit min signatur på loggremsan. Därmed var loggremsan fulltecknad och behövde bytas ut. Vi satte tillbaka cachen och såg oss om på stället.

Gamla, fina hus som någon bryr sig om

 De här gamla husen var i betydligt bättre skick än det vi besökte tidigare. Ändå var dessa nog mycket äldre, men här var det människor som brydde sig om husen och höll dem i ordning. Ett hus förfaller fort, om ingen bor i det eller ser till det.

Båthamnen i Lagan med Vidöstern i bakgrunden

Det var mycket vatten i Lagan. Där låg ganska många småbåtar förtöjda. Vi gränslade motorcykeln och åkte vidare på vägarna. Det blev en runda runt hela Vidöstern för nu åkte sträckan Vittaryd - Dannäs - Hjälmaryd - Torskinge- Rannäs. Solen gick ner bakom trädtopparna och det blev lite kallare i luften. Då var det skönt att komma hem och laga till en kanna te och en kvällmacka. Men en skön tur blev det.

Längs Nissan

Nissan flyter stilla

 Den här helgen ha blivit åarnas helg. Igår följde vi Österån, idag var det Nissans tur. Nissan är ju ett lång vattendrag, men vi följde det bara en liten bit till fots. Maken jobbade så Takko och jag stack iväg på en liten cachingtur för att få se nya spännande platser. Vi styrde mot Hyltebruk.

Stora mumsiga hallon

 I Hyltebruk fanns en stig på några kilometer längs Nissan. Vi parkerade där den började och gav oss av. Stigen kantade av buskar och ängder av hallon. Det var stora fina mogna hallon, som jag kunde plocka och stoppa i munnen. Så stora och mogna är inte mina hallon än.

Stigen längs Nissan

 Det var en smal men lättrampad stig, som följde stranden. Sex gömmor skulle det finnas längs stigen. Vi hittade den första vid en stubbe. Den andra fanns vid en sten och den tredje i ett träd. Det var omväxlande gömställen. De flesta var petrör men någon var en liten plastburk.

Nissan strömmar

 Hela tiden flöt ån förbi nedanför. Vi hörde hur den brusade och strömmade över stenarna. Här ville vi inte ramla i och det slapp vi också. Promenaden var tillräckligt ansträngande för mig eftersom jag fortfarande har lite ont i foten. Den har svullnat lite efter min vurpa i skogen. Knäna kliar lite nu när såren läker, men det är foten som gör lite ont om jag anstränger den.

Mot slutet på stigen

 Vi närmade oss slutet på stigen när vi kunde se fördämningen. Bruset från det framforsande vattnet blev starkare ju närmare vi kom. Stigen svängde lite och vi fick kliva uppför en trätrappa.

Förvildad daglilja?

 Där i buskarna lyste en daglilja. Man hittar dem ibland ute i naturen. Den har förmodligen rymt från någon trädgård. Men vackra är de.

Nissan brusar högt

 Nedanför fördämningen vällde vattnet fram. Det bildades strömvirvlar i en del av hålorna. Det såg spännande ut. Rallarosorna växte på kanten. Ovanför fördämningen bredde Nissan ut sig blank som en spegel.

Uppströms Nissan

 Man kunde gå uppe på fördämningen över till andra sidan. Där skulle den sista cachen finnas. Hur jag än kikade bland räckena så såg jag ingen cache. Då gick jag över och kikade så gott det gick utifrån och där skymtade jag vad jag tror är gömman. Den satt som jag trodde lite högre upp, så högt att jag i mitt justerade tillstånd inte ville ge mig på ett försök att ta den. Dessutom kom det några mugglare med hundar och en cyklist. Så Takko och jag gick därifrån. Vi får återvända med förstärkning. Man kan nog behöva vara två.

Gamla klockgaveln

 Vi tog en annan väg tillbaka till bilen. Sedan fortsatte vi vår cacheletarrunda runt omkring i Hyltebruk. Det fanns flera gömmor som berättade om brukets historia.

Gamla brukskontoret

 Ibland fick Takko stanna ensam i bilen, men det blev aldrig någon lång stund fö gömmorna var inte svåra att hitta. Vi delade på en kexchoklad. Resten av den stoppade jag i facket i dörren medan jag gick ut och letade efter en gömma. När jag kom tillbaka hade hunden förstås hittat resterna. Det kunde jag ju räknat ut.

Övergivet bostadsområde

 Västra Åkralt var ett bostadsområde. Nu finns bara gatorna kvar, alla hus är borta. Det var ett lite sorgligt område, övergivet av människorna. Naturen tar tillbaka det vi lämnar.

Flox från svunna trädgårdar

 Där fanns några spår efter trädgårdar som försvunnit. Det växte flox mitt på det som varit gatan. Andra blommor påminde om att här har det bott människor.

Flerfärgad kyrka i Färgaryd

 Vi tog inte riktigt alla gömmor som fanns i Hyltebruk. Sedan fortsatte vi mot Färgaryds kyrka. Den gömman är inte så gammal på platsen, men det var förstås kyrkan. Den hade en konstig färg som om det vita regnat bort och att murarna under var röda. Man kan tycka att det borde finnas färg att måla kyrkan med på en plats som kallas Färgaryd. Det kanske inte funnits pengar, vem vet. Eller så kanske de inte kommit överens om vilken färg kyrkan ska ha. Jag röstar på den vita.

Femsjö kyrka

 Från Färgaryd åkte vi mot Femsjö. Där fanns en hel del gömmor hade jag sett. Den jag tänkt taförst låg vid ett torp alldeles intill vägen. När jag kom dit, verkade det som om hela byn hade picknick där. Det var bara att skrinlägga planerna på att logga den cachen och fortsätta till Femsjö kyrka. Där var det tomt och cachen hittades enkelt.

Elias Fries minne

 Vid prästgården fanns ett litet museum med saker från Elias Fries tid. Han föddes tydligen här. Det verkade vara öppet men jag avstod fån ett besök. Jag hade hittat cachen och samtidigt började det stänka lite från molnen ovanför oss. Det fanns fyra gömmor på en rad, men de låg inte vid vägen. Jag tror att det finns en stig mellan dem, men den syntes inte på kartan. Eftersom det börjat regna hoppade vi över dem. Vi får återvända en annan dag. Jag hade dessutom bestämt att jag skulle vara hemma senast en viss tid.

Jordkällaren vid Nyby torp

 Den sista gömman vi hittade fanns i en jordkällare vid ett torp som kallades Nyby strax utanför Femsjö. Det var en fin gömma och en fin jordkällare. Sådana här torpställen är alltid intressanta. De berättar om människors slitsamma dagar förr.

Trött geovovve

För Takko var nog vår dag lite jobbig, för när vi kom hem slocknade han i sin korg. Jag fick skynda mig att äta något och byta om. Det var gudstjänst på sommarhemmet ikväll. Pastorn predikade om profeterna och deras uppdrag. Profeterna i bibeln var Guds röst till folket. De sa oftast inte det folket ville höra, men det som de behövde höra. Var finns profeterna idag? Det finns många som gör anspråk på att tala sanningens ord, men de flesta kanske bara talar sina egna ord. Vi lyssnar kanske hellre på dem som säger det vi vill höra och som bara smeker våra öron, när vi borde lyssna på dem som varnar och förmanar, men det känns inte lika bra för vårt ego. En profet som bara ropar och varnar kallas ibland domedagsprofet. Men profeternas uppgift var inte bara att varna och förmana. De visar också på en bättre väg och tröstar dem som drabbats av eländet. Alla tider behöver sina profeter. Var finns profeterna idag?

Längs Österån

 Vissa nätter sover jag inte så bra. Oftast för att det är alldeles för varmt. Det var det i natt. Menden största orsaken var att jag fått in en mygga, som trakasserade mig hela tiden. Den lät värre än tinnitus. Ibland trodde jag att den tystnat, men det ar bara tillfälligt. Till slut tog jag mitt lakan och gick ner. Där var det i alla fall svalare och myggfritt. Maken kunde inte heller sova, så han tittade på TV. Så kom det sig att jag tittade på Sommar med Ernst och andra repriser tidigt en lördagsmorgon. Maken åkte till jobbet och sonen och jag fick sköta oss själva.

 Framåt eftermiddagen tog jag med mig hunden och åkte en liten runda. Det finns många spännande ställen i trakterna runt omkring, som man kan besöka och lära sig mer om. Väster om Skillingaryd finns till exempel ett antal ställen där Åkers Hembygdsförening satt ut informationsskyltar vid olika ställen längs Österån. En lokal geocachare har samarbetat med dem och lagt ut gömmor vid de sju platserna.

 På skyltarna kan man läsa om kvarnar, stångjärnshammare och tidiga industrier. Jag tror maken hade gillat rundan. Om man ska få ut mer av upplevelsen, tror jag att man måste stanna och läsa på skyltarna och gå runt på platserna och se sig omkring. Då kan man lära sig mycket.

 Vi åkte förbi många mysiga ställen. En del var säkert sommarställen för danskar och tyskar, men det fanns visst också permanentboende tyskar här liksom svenskar förstås. Vid ett ställe trodde jag att jag mötte ett tyskt par geocachare. De stannade sin bil på samma ställe som jag, men de ville bara fråga efter någon person som skulle bo där. Tyvärr kunde jag inte hjälpa dem. 

 Österån måste vara en del av Storåns vattensystem. Storån har sina källor i de trakterna. Det finns också en del som heter Västerån. De rinner samman längre ner. Det kanske är då ån kallas Storån. För ca 15 år sedan gjorde vi ett projekt i klassen om Storån. Då åkte jag och pojkarna längs hela Storåns sträckning från Åker ner till Bolmen och fotograferade olika platser. Det var ett både roligt och intressant projekt.

 På skyltarna fanns information om varje plats och en karta. Där fanns också QR-koder som man kunde scanna med sin QR-läsare. Då länkades man till Platsr, som är en community där man kan berätta om platser och lägga upp bilder. Den drivs av Riksantikvarieämbetet. När vi var på FAD2011, lyssnade vi på en tjej därifrån som berättade om den. Det är bra att ny teknik kan användas för att sprida kunskap på det här sättet.

Gömmorna då? Jo, de var mycket enkla och lätthittade. Om man vill leta efter kluriga gömmor, är den här leden inte något bra alternativ. Men jag lärde mig mycket om trakterna och loggade samtidigt enkelt 7 cacher. D/T-nivån var satt till 1,5/1,5, men jag tycker nästan den kunde vara 1/1. Jag kan ändå rekommendera serien till andra geocachare.

När gömmorna var loggade, vände vi hemåt igen. Det blev totalt 8 burkar som vi hittade. Den första tog vi i Skillingaryd. På hemvägen började det regna lite smått. Sen övergick det i en störtskur. Jag såg knappt vägen så häftigt regnade det. Sen klarnade det upp igen. Men vid High Chaparall kom ett nytt skyfall. Ikväll har det åskat här hemma. Det kanske behövdes då det var ganska kvalmigt och klibbigt i luften. Svalorna flög lågt och fångade myggor. Jag hoppas jag slipper myggeländet den här natten.

Indiana Johansson på bisonjakt

Gravhögarna vid Kärda...

 Ännu en vacker solig sommardag att lägga till handlingarna. Efter gårdagens festliga firande tog vi det lite lugnt. Jag åkte till affären för lite proviantering. Sen var det dags för förmiddagskaffe med sonen. Vi satte oss på skuggsidan av huset. maken var hos grannarna och hjälpte till med renovering. Han kom hem lagom till middagen. Jag hann både sticka en stund, läsa lite och lösa något kryss.

...täckta av vajande darrgräs.

 Framåt kvällen blev väl både hunden och jag lite rastlösa i värmen. Vi ville ut en runda. En av mina egna gömmor behövde tittas till. Så vi tog med geocacharryggsäcken och åkte iväg dit. Den finns vid gravhögarna bortanför Kärda alldeles precis vid väg 27. Det är en både vacker och spännande plats. Idag var alla kullarna täckta av vajande darrgräs. Det såg så vackert ut i solskenet.

Här i närheten finns en geogömma.

 Gömman var helt i sin ordning. Det fanns kvar på exakt rätt plats. Loggemsan var torr och fin och pennan var hyfsat spetsig. Den är dessutom inte svår att hitta med hjälp av ledtråden. Ändå var det någon som DNF:at den för ett tag sedan. Det kanske var nån rookie som inte visste riktigt var han skulle leta. Jag hade med en extra burk ifall den var borta, men den behövdes inte.

Stora ord med hela världen i mitten

Efter servicejobbet fortsatte vi in mot stan. Man får nämligen inte svänga vänster på väg 27. Vi kom ända in till stan innan vi hade kunnat vända. Men då tyckte vi att vi kunde fortsätta gröndalsleden och sedan svänga mot Gnosjö. Det hade ju kommit några nya gömmor vid de stora Gnosjö-skyltarna längs vägen. Den första heter Gnosjö East och finns vid Hädinge. Jag stannade en liten bit innan skylten och gick fram till den. Burken hittade jag enkelt och loggade snabbt.

Solen skiner över de gamla husen...

 När vi ändå var ute på vägarna kunde vi lika gärna fortsätta. Vi åkte fram till Kävsjö kyrka. Den cachen har gäckat mig länge. Det får en fortsätta göra för där fanns det gott om brännässlor. Dit ger jag mig inte in i kortbyxor. Vi fortsatte förbi Gnosjö och svängde av stora vägen till Göhestra. Jag hade aldrig hört talas om den platsen, men där finns en hembygdsgård med en gömma.

...vid Göhestra hembygdsgård.

 Vi stannade vid vägkanten och gick över vägen in till de gamla fina husen. Jag gillar hembygdsparker. Här fanns flera fina hus. Den verkade vara välskött. Gömman hittades enkelt. Den låg nästan synligt bakom en sten.

Hästarna hade full koll på hunden och mig.

 Göhestra kan inte vara så stort. Det bor nog fler hästar än människor där. Vi såg många hästar i hagarna och en hel del fina föl. I hagen närmast hembygdsgården gick ett brunt sto med föl. Hon hade full koll på hunden och mig medan vi besökte platsen.

Tillbaka vid Vikaresjöns strand med utsikt mot Isaberg

 Från Göhestra fortsatte på samma väg och kom fram till Nissafors. Då befann vi oss inte långt från Vikaresjön, som vi var vid igår. Fast nu var vi på andra sidan där det fanns två cacher som vi missade då. Vi började ju leta, men det är inte så lätt att ta sig fram med den stora bilen och släpkärra där bak. Dessutom var ju inte varken maken eller sonen så intresserade av geocaching som jag. Så jag gav upp tanken och tänkte att jag får ta lilla geobilen och åka hit en annan dag. Den dagen kom redan idag.

Högarö från andra sidan

 På allt mindre vägar i skogen tog vi oss fram till den första gömman som kallas Bison nr 2. Där fanns en liten badstrand och ett vindskydd med utsikt över ön som vi rodde till igår. Nu fick jag se den från andra sidan av sjön. Hela besöket vid Vikaresjön blev ett litet äventyr. Så här skrev jag i loggen:

Del 1: Igår besökte jag Vikaresjön men av olika anledningar kom jag aldrig hit till denna sidan av sjön. Det kändes inte riktigt bra att inte ha fått logga de två cacher som ffinns här. Idag tog jag den lilla geobilen för en liten kombinerad service- och cacheletarrunda tillsammans med hunden. Vi körde ända fram till vindskyddet. Det gick bra om man tog det lilla lugna. Framme vid vindskyddet stötte vi på ett ungt kärlekspar, som kanske grillat och haft en mysig stund. De verkade vara beredda på att ge sig av i båten igen. Men vi ville inte störa så vi fortsatte äventyret mot granncachen i nordost. 

Del 2: Hittar du i loggen till Mittemellan VoL

Del3: När vi kom tillbaka var det tomt vid vindskyddet och vi kunde fortsätta bisonjakten. Bisonen var snabbt lokaliserad och inringad. Med ett vant penngrepp loggade vi remsan och återställde gömman. Uppdraget var utfört, bisonjakten avslutades. Geobilen förde oss tillbaka tilt civilisationen och jakten på nya gömmor. TFG

Åt ena hållet - Lillesjön

 Den andra gömman fanns mellan två sjöar lite längre åt nordost. Det fanns inga egentliga stigar att följa, men vi gick genom skogen på det smala näset mellan sjöarna. Här är loggen från den cachen som heter Mittemellan VoL:

När vi lämnat kärleksparet vid det lilla vindskyddet, gick vi, hunden och jag, åt nordost på näset mellan sjöarna. Vi följde djurstigarna där vi hittade dem. Det var varmt och skönt men gott om mygg och andra insekter som gärna följde med oss fram till gömman. Vi hittade cachen utan att behöva leta. Vi hade den information vi behövde. Sedan återvände vi till vindskyddet och hoppades att kärleksparet skulle ha lämnat platsen. Vi snubblade fram genom blåbärsriset. Plötsligt ryckte hunden till och jag stöp framstupa. Jag snavade väl på några grenar och skrapade upp båda knäna och stötte till ena stortån trots rejäla kängor på fötterna, men vi tog oss tillbaka. TFG

Så kan det gå till på cachingäventyr med Indiana Johansson. Jag hade en del att plåstra om när jag kom hem.

Åt andra hållet - Vikaresjön

 Efter detta äventyr vid Vikaresjön vände vi hemåt igen. Det blev en sista cache loggad längs vägen. Det var den andra Gnosjö-cachen, Gnosjö West. Sen var vi ganska nöjda med dagens lilla utflykt. Vi kom hem lagom till kvällsfikat och sen började ju strax OS-invigningen. Jag såg början av den. Det lär bli mycket OS på TV framöver. Jag kommer säkert att se en del, men vi är bara måttligt sportintresserade i vår familj. När alla sportnördar bänkar sig framför sin burk, då ger jag mig hellre ut och letar andra burkar.

Kattungarna tränar klättring i rhododendronbuskarna.

Fest för 2x1000

Kanottransport

 Sådana här soliga sommardagar är det perfekt att tillbringa i en kanot på en liten sjö eller i en å. Det är så skönt att bara glida fram genom vattnet med en lätt vindpust genom håret. Därför var det inte svårt att tacka ja till inbjudan, när Katrin ringde och inbjöd oss att fira våra 1000 loggade geocacher vid en liten stuga på stranden av Vkaresjön. Maken ochsonen följde också med, men hunden fick stanna hemma.

Iläggning i Vikaresjön

 Maken har fixat och donat med att laga vår kanot. Han och sonen var nere vid Rannäsjön och prövade sjödugligheten. Det verkade funka så jag åkte in till Räddningstjänsten och lånade flytvästar. Våra flytvästar finns nog på annat håll. Vi lastade upp kanoten och åkte iväg mot Hestraviken för att lägga i kanoten i norra delen av Vikaresjön. Därifrån tänkte vi paddla ner till stugan. Det fanns några cacher att logga på andra sidan sjön. Men när vi började paddla, märkte vi ganska snart att kanoten var alldeles för ostadig. Vi vågade inte fortsätta utan vände tillbaka. Lagningarna hade inte räckt. Den behövde några fler åtgärder för att stabilisera den.

Upptagning igen

 Det var tråkigt att behöva plocka upp den så snart. Flera barnfamiljer hade anlänt till den lilla badstranden där vi lagt i kanoten. Det var bara att bära upp den till bilen igen och fortsätta längs vägarna i stället. Men jag hittade cachen som var gömd i närheten av iläggsplatsen.

Väntar på värdarna

 Vi gjorde några försök att ta oss fram på småvägarna till de andra cacherna, men det var bara så besvärtligt att köra med den stora bilen och släpkärran så vi gav upp. maken och sonen är ju inte heller lika entusiastiska som jag inför cacheletandet. Vi sökte oss i stället fram till stugan där vi skulle fira. Sista biten fick vi gå på en smal stig genom blåbärsriset ner till den lilla stugan vid sjökanten. Våra värdar var lite försenade men jag fick guidning via mobilen. Sedan väntade vi där en stund och njöt av den svenska sommaren.

Fika med sonen och Ardbeg10

Klokare och maken var också med

 Ardbeg10 hann också anlända innan våra värdar kom med fikat. Lite kaffe med tilltugg satt fint. Det smakar alltid gott med kaffe ute. Tess badade förstås så fort hon anlände. Det fanns en gädda i viken, som slog i vassen. Vi såg ryggen på den. Måsarna flög och på väg till stugan såg vi en fiskgjuse som flaxade iväg. 

På väg mot Högarö med klokare vid årorna

 Efter fikat gav vi oss iväg ut i ekan. Maken och sonen stannade på land, men vi andra ville gärna logga cachen som fanns ute på en ö i sjön. Ön heter Högarö och ligger 700 m ut. Det såg ut som om det fanns tät skog på den.

Vi närmar oss ön, pjf70 och Tess i fören

 Klokare rodde med stadiga tag mot ön, som närmade sig mer och mer. Vi spanade efter en lämplig landningsplats, men det fanns porsbuskar längd hela stranden. Till slut körde rakt emot dem och lyckades landstiga torrskodda förutom pjf70 som klev i och drog iland båten.

Skogig ö med snustorra marker

 Det var skog på ön men den var inte så tät som vi trodde. Vi behövde ingen machete för att ta oss fram. marken var oerhört torr på ön. Vi tog oss upp på högsta punkten och hittade cachen mellan stenar men helt synlig på marken.

Fuktig loggbok

 Loggboken var alldeles fuktig. Vi kunde knappt läsa de andra loggarna, men vi lyckades plita dit våra alias. Sedan gömde vi burken lite bättre men helt enligt ledtråden. Färden tillbaka gick lika smidigt som ditfärden, men nu var det pjf70 som hanterade årorna.

Tillbaka vid stugan igen

 När vi närmade oss stugan, såg vi att skaran utökats med 100sjöar som anlänt medan vi var borta. Vi drog upp båten och plockade fram grillen och grillkolen. Efter den lilla sjöexpeditionen smakade det gott med grillkorv med bröd.

1000sjöar anlände lagom till korvgrillningen

 Vi satt en bra stund och pratade mest om geocaching. Det är kul att träffas och utbyta erfarenheter. Det var en riktigt skön svensk sommarkväll. Men till slut var det dags att bryta upp. Det var en liten bit hem och hunden längtade nog efter oss. Nu kan vi säga att vi har firat våra 1000 loggade cacher riktigt ordentligt.

Kvällsutsikt mot Högarö