Från vårtecken till höstplaner

Igår sken solen och det såg så vackert ut därute, men jag orkade knappt ta mig upp på benen. Lördagen fick ägnas åt vila och återhämtning av krafter. När jag kom hem i eftermiddags, var jag tvungen att ta en liten runda på gården för att se om det fanns några vårtecken. Snödropparna såg jag redan för några veckor sedan, men nu hade de blivit fler.

Det kommer nog att bli blått på kullen även i år. När jag krafsade undan eklöven, så fanns de där, knopparna som skimrade i blått. Det finns hopp om en blå vår. Sen tog jag med hunden ut på en kort runda för att lapa lite sol medan den fanns uppe och jag orkade stå på benen. Det var lite jobbigt att gå sista biten tillbaka, men det gick.

På förmiddagen hade maken och jag varit på gudstjänsten i Missionskyrkan och lyssnat på Jonas Melin som predikade över temat Vem är jag? Det är nästa veckas tema i våra 40 dagar i Guds namn. Sedan var det kyrkfika och mingel en stund.

Vi åkte hem och hämtade upp sonen innan vi fortsatte in mot stan. Där skulle vi hämta upp Fabian som fått sig en liten uppfräschning innan försäljningen. Sen blev det söndagsmiddag på hotellet vid Bredasten. För min del åt jag Biff a la Lindström. Sonen tog kyckling med pesto och maken raggmunk med fläsk. Gott alltihopa! Skönt att slippa laga mat dessutom. Fast nu när sonen är hemma får han stå vid spisen ibland. Det gör han så bra.

Maken och sonen tog Fabian hemåt men jag tog Kian och åkte åt andra hållet. Jag planerade in ett litet besök hos mamma, men det blev en liten omväg via Gällaryds kyrka. Där fanns en liten geocache som vi letade efter, Katrin och jag, för några veckor sedan. Bilden är från det besöket. Så mycket snö var det inte nu. Jag kunde parkera precis intill anslagstavlan och sen var det bara ett par steg och så hade jag den lilla filmburken i handen. Förra gången letade vi förgäves, men det var inte konstigt för den var ju borta, mugglad.

Nu blev det äntligen ett fynd och dessutom fick jag en digital souvenir. Den här helgen får mand et om man loggar en gömma. Imorgon är det skottdagen och då kan man få ytterligare en souvenir om man besöker ett event. Det finns planer på det, men den första souveniren är i alla fall bärgad.

Sen vände jag bilen och åkte mot Kolvarp. Mamma satt vid köksbordet som vanligt. Idag var även min systerdotter Ida och hennes man, Johannes, där och fikade. Samtidigt spelade de Fia med knuff. Jag fick se slutet då Ida vann över de andra. Lite eftermiddagskaffe och en lakritsbiskvi fick jag också. Sen stannade jag en stund och pratade med mamma innan det var dags att bege sig hemåt igen. Helgen är snart över och en ny arbetsvecka börjar.

 Imorgon är det studiedag och jag jobbar bara på förmiddagen med kvalitetsarbetet. Sen har vi som går mattelyftet kompledigt på eftermiddagen. Det känns rätt bra eftersom jag har tänkt att åka på ett Skottdagsevent i Smålandsstenar framåt kvällen. Idag publicerades mitt eget event som går av stapeln om två veckor på pi-dagen. Det blir tredje året i rad som jag ordnar ett pizzaevent på pi-dagen. Det finns fler event som lockar längre fram, men jag vet inte om jag orkar åka på alla. Jag får avvakta hälsoläget, men FAD i Linköping vill jag inte missa så det har jag redan anmält mig till. Det finns gott om tid att ladda inför den helgen för det är inte förrän i november. Innan dess har nog mycket hänt.

Rörliga konstruktioner och stela tanter

Ännu en arbetsvecka är till ända. Den blev ju inte så lång eftersom jag började med två sjukdagar. Lite feber, halsont och en massa värk på olika ställen i kroppen ställde till det. Jag fick i alla fall tag på läkaren på vårdcentralen så hon kunde skriva ut några andra värktabletter än de hemska magförgörarna. Idag har jag dessutom pratat med en sköterska på medicinmottagningen och förhoppningsvis hör min läkare där av sig när hon kommer tillbaka på måndag. Det är inte kul att ha ont hela tiden.

När jag kom tillbaka till jobbet, hade min kollega i alla fall låtit eleverna få bekanta sig med det materiel som vi ska använda för attt bygga fordon under de kommande veckorna. Igår satte jag igång dem på första uppdraget som handlar om att bygga ett fordon som kan rulla minst en meter. Det kan verka enkelt men det händer att konstruktionerna inte medger denna rörlighet. Fordonen blir lika stela som den här gamla tanten. Nu klarade alla grupper av uppdraget med bravur.

Onsdagen och torsdagen var två långa dagar. Visserligen var jag frikopplad från undervisning på onsdag förmiddag eftersom jag sitter med i skolans Trygghetsgrupp. Vi jobbade med att analysera årets trivselenkät och att revidera vår handlingsplan mot diskriminering och kränkande behandling. På eftermiddagen hade jag två utvecklingssamtal så jag kom inte hem förrän senare. Nu är det bara två samtal kvar nästa vecka.

Torsdagen var ännu längre. Sonen skulle åka tåg ner till Karlskrona för att städa ur lägenheten och lämna nycklarna och tåget gick 07.20. Då var jag på plats på skolan. Min kollega i sexan fyllde 50 år den här dagen så hon var ledig. Jag fick hjälp av en ung kille som vikarie under förmiddagens lektioner i matte och engelska. Sen fick han ta över klassen när jag hade lektioner i femman efter lunch. Sen blev det en snabbvisit hemma i Rannäs för att ta ut hunden innan jag åkte till stan på Mattelyftet. Vi var inte så många den här gången men diskussionerna var intressanta. Kl 17.00 slutade vi, men jag hade fått ett mess från sonen att han kom med tåget 17.48 så då var det inte lönt att åka hem emellan. Jag gick på bokrean och handlade ett par pocketböcker. Strax innan halv sju var vi hemma. Då var jag riktigt trött.

Efter två mastodontdagar var det skönt att fredagen var kort. Jag slutar ju lite tidigare då. Katrin hade frågat om jag ville följa med henne till Ljungby den här eftermiddagen. Det gjorde jag gärna. Hon hade lite ärenden att uträtta på platsen, men det kunde kanske bli någon gömma loggad också. Det finns en myst som heter Holken. Den går ut på att man ska åka söderut från Lagan till Ljungby och spana efter fyra holkar längs vägen. De ska ge den information man behöver för att räkna ut koordinaterna till finalen. Förra gången jag åkte här förbi på väg mot Malmö fick jag syn på dem, men jag hann inte notera ordningen på dem. Då körde jag själv. Idag fick Katrin provköra min bil och då kunde jag spana lite bättre. Dessutom försökte jag fånga dem på bild med kameran. Fotot blev väl bara halvbra, men det visade sig att jag trots allt hade fått med vad jag behövde för att lösa mysten.

När jag kom hem studerade fotot och prövade mig fram och plötsligt hade jag fått grönt i Geocheckern. Den får vi logga en annan gång.

Idag hittade vi ett ställe att parkera och sen väntade jag medan Katrin uträttade sina ärenden. Lite shoppade jag väl också.

Vi kunde studera en del av Ljungbys offentliga konst även om vi inte gav oss på multin i sju steg som skulle ha tagit oss på en konstrunda genom staden. Vi nöjde oss med att leka med bronshunden. Sen fikade vi på ett mysigt café.

På andra sidan gatan i den lilla parken fanns The Lurking Gazebo. Det var också en multi men den hade bara två steg. Vi letade ett bra tag innan Katrin hittade första steget. Sen tog vi bilen bort till finalgömman. Där var det jag som fick syn på burken så att vi kunde logga i loggboken. Det här blev dagens enda geocachingfynd, men som vi sa till varandra, det är bättre med ett än inget alls.

Vi försökte oss på en fotomyst av Pohacka. Vi hade inga problem att förstå vart vi skulle för att se det bilden i beskrivningen visade. Det tog en liten stund innan vi hittade koordinaterna till slutgömman. Den var inte så långt borta men vi tog bilen med oss. Där blev det stopp. Vi letade rätt länge på det uppenbara stället där vi nollade utan att hitta någon liten burk. Till slut var vi så stelfrusna om fingrarna att vi gav upp. Det är fortfarande väldigt kallt när solen försvinner.

Skatorna hade byggt höghus i träden. Över oss flög gässen i formation samtidigt som de skränade för fullt. Det hörde jag och hunden även i morse på vår tidiga runda. Ett tjugotal gäss passerade över huvudet på oss på sin väg norrut. Vi körde också norrut trots allt ganska nöjda med dagens lilla utflykt. Nu är det helg och jag tror att det har utlovats sol hela helgen.

Uppdrag: Karlskrona

Dagens stora uppdrag var att flytta hem sonens alla prylar från Karlskrona. Så mycket hade han ju inte, men det som fanns skulle hem till Småland. Maken, hunden och jag gav oss av på morgonen. Det tar trots allt en bra stund att åka dit. Vi hade kaffe med oss och stannade vid Kungstenarna i Tingsryd för att fika i kylan. Humöret steg dock lite efter fikapausen.

Vid halv elva var vi framme vid destinationen på Minervavägen. Hunden ville förstås ut och undersöka omgivningarna. Det lär ju vara en hel del information som han kan inhämta genom att nosa men som går oss helt förbi. Det kanske är skönast så.

Det mesta av sonens prylar var väl nedpackade, men han och maken fick börja lasta ut allt på kärran och i bilen. Under tiden tog jag och hunden en promenad i området. Jag kunde ändå inte bära grejer med min värkande rygg och stappliga gång.

Det gick inte så fort på promenaden. Varenda steg känns och ibland hugger det rätt bra. Speciellt om hunden rycker till i kopplet. Vi passade förstås på att logga några burkar längs promenadvägen. Den första vi försökte oss på var en myst. Vi hittade första steget som var en NFC-tag. Efter ett tag lyckades vi läsa av informationen i appen men det krävdes direktkontakt med taggen. Finalen skulle finns inte så långt från sonen tillhåll så vi sparade den och fortsatte ner mot vattnet.

Tänk att det redan gått fem och halvt år sedan sonen började här på Blekinge Tekniska Högskola. Nu har han bara sitt examensarbete kvar att utföra innan han blir civilingenjör.

Här i närheten hittade vi en enkel gömma med namnet Året var 1910 - I väntan på spårvagnen. Några spårvagnar såg vi inte till. Vi fick ta oss fram till fots idag.

Sen fortsatte vi gatan nedåt och hamnade så småningom nere vid vattnet. Det var en båt ute men annars var det ganska lugnt längs Hälsans stig. Några flanörer och motionärer passerade oss liksom några hundägare med sina hundar. Det skulle finnas en gömma här vid en stor skylt. Tyvärr satt den nog lite högt och svårtillgängligt för mig i mitt nuvarande tillstånd. I vanliga fall hade det inte varit några som helst problem, men idag avstod jag från att leta vidare och fortsatte till nästa gömma i serien, som fanns lite längre ner. Den hittade vi, Hälsans stig #15, innan vi vände och gick tillbaka mot flyttgubbarna.

Det satt en ensam and nere på en sten i vattnet. Det visade sig att det fanns en hel flock intill henne. När en tjej med kamera närmade sig lyfte de och landade en bit ut i vattnet.

Trots att det var ruggigt kallt i luften den här dagen, hittade vi ett litet vårtecken. Det måste väl vara tibast som blommar på bar kvist intill väggen. För övrigt var det riktigt kyligt om fingar och öron. Jag invigde min nya mössa, men jag var inte helt nöjd med modellen. Den känns dessutom lite stor trots att jag minskat på maskantalet. Kanske går att fixa med en tvätt i lite varmare vatten.

Vi gick tillbaka till studentens lya som nästan var tömd. Hunden fick hoppa in i bilen medan jag gick för att spana efter mystfinalen, men terrängen var rätt knepig för mig så det blev ingen mer gömma loggad den här dagen. När de andra var klara, satte vi oss i bilen för att åka hemåt.

Magen behöver ju sitt. Det vanliga stället med indisk mat hade inte öppnat än för klockan var bara ett. Så det fick bli ett snabbmatställe på vägen ut mot stora vägen. Hamburgaren funkade som bukfylla men det var nog den smaklösaste jag ätit. Mycket dressing kan inte kompensera dålig kryddning. Hunden fick de sista bitarna.

När vi lämnade Karlskrona, började snöflingorna falla. Det skulle inte bli så hög fart på hemresan. Den fick ta den tid den tog. Det är bättre att komma hem än att hamna i diket.

Det snöade mer och mer. Vägbanorna blev moddiga och hala. Dessutom blåste det en del neråt kusten. Som tur var minskade trafiken. Många gjorde nog rätt som stannade hemma en sån här dag.

Ibland avtog snöandet, men sen satte det igång igen. Jag slumrade lite i framsätet medan maken rattade ekipaget. Det var rätt tyst från baksätet också där sonen och hunden huserade. Vi kom hem till slut.

Medan de andra lastade av kärran, tog jag en liten tupplur. Trots att jag inte gjort så mycket utan mest varit med som moraliskt stöd, var jag rätt slut efter resan.

Lagom till melodifestivalen vaknade jag i alla fall och kunde stappla ner. Maken och sonen hade fixat lite fika med nybakade minibaguetter och goda röror. Hunden var klart intresserad av dessa, men alla ville nog ha sina själva. Han fick sin egen mat i stället.

Även den här gången räknade jag ut vilka som skulle gå vidare. Prickade rätt på alla fyra, men jag var inte riktigt säker på vem mer än Ziagrabben som skulle bli direktkvalificerad till finalen. Det var mycket pop ikväll och inga ballader. Inte mycket som stack ut, men jag gillade de afrikainspirerade inslagen. Nu får det bli sängen och en längre stunds vila. Det blir förmodligen ingen gudstjänst för mig imorgon. Jag måste nog ta det lugnt om jag ska kunna återgå till jobbet på måndag.

Dramatiskt i Kockabo

Vintern ger sig inte än. Marken var vit, när vi vaknade och gav oss ut på en liten snörunda. Takko har inget emot att skutta runt i snön. Själv är jag mindre imponerad av den våta massan. Men jag tar det väldigt lugnt. Det gör fortfarande ont att gå även om det blir lite bättre efter en stund.

Vi var inte ute så länge. Stugvärmen, stickningen och böckerna lockade oss tillbaka. Det är det sköna med lovdagar att man kan göra lite som man vill. Tvättmaskinen hade jobbat lite på egen hand så jag fick ta hand om resultatet, men så mycket mer blev det inte gjort den här torsdagen.

På eftermiddagen var vi bjudna till en kollega som närmar sig 50-årsdagen med stormsteg. Vi var ett helt gäng som skulle dit. Jag mötte tre andra på skolans parkering och fick skjuts till Kockabo i Hånger. Jag fick visa vägen eftersom jag varit här förut. När vi kört in på den smala grusvägen lngs Vidösterns västra strand och närmade oss kollegans hus, fick vi se bil med nosen rakt ner i diekt. Bakänden hade lyft från vägen.Vi bara stirrade på bilen. Sen undrade vi förstås om det var någon av oss gäster som hamnat i diket. Vi lyckades i alla fall ta oss förbi och parkera på kollegans garageuppfart.

Det visade sig att det var en av oss. Det var vår chef som hade svängt lite för tidigt när hon skulle svängs ner på den lilla parkeringen. Alla kunde ta sig fram i alla fall. Sen gjordes försök att få tag på en traktor eller någon som kunde dra upp bilen på vägen igen. Alla jobbade eller svarade inte på telefonen. Till slut blev det bärgning, men bilen verkade ha klarat sig bra trots allt.

Kollegan tog emot oss i dörren. Vi sjöng för henne och hurrade.

Sen fick vi kliva in i stugan och överlämna våra presenter. Vi blev bjudna på ett riktigt kaffekalas med sockerbullar, kakor och tårta. Det var också roligt att träffa några som inte jobbar hos oss nu. Nån har slutat och nån är sjukskriven. Men det är kul att träffas igen.

Lite skoj måste vi ju ha också. Kollegan brukar inte använda smink, men nu fick hon massor av nagellack i olika färger, mascara och läppstift.

En av fritidspedagogerna hade skickat med en käpp (av polkagrismodell) till femtioåringen. Lite mer seriösa presenter hade vi också med oss. Från oss fick hon ett presentkort på Vandalorum. Den fina ljusstaken som en f.d. kollega hade med sig kommer också därfrån. Vi satt en lång stund och pratade innan vi åkte hemåt igen.

Det tråkiga med lov är de så fort tar slut. Oftast har man så mycket som man vill ta igen hemma. Under jobbveckorna orkar i alla fall inte jag göra så mycket på kvällarna. Det blir lätt att man sparar hemmapysslet till loven. Nu har det varit svårt att klara av många av de vardagliga sysslorna på grund av värken i rygggen. Jag har svårt att böja mig ner och det är jobbigt att bära saker speciellt uppför trappan. Jag hoppas verkligen att detta onda försvinner sbart så jag kan återfå orken och rörligheten. Annars gror nog huset igen totalt.

Idag var jag i alla fall inne i samhället och handlade lite. Jag var lite sugen på pizzabullar. Det är tur att det finns genvägar att gå om man inte orkar ta den långa vägen och sätta till en jäsdeg. Jag köpte ett färdigt pizzaset, rullade ut degen, bredde ut tomatsåsen, kryddade och strödde på riven ost från en påse. Sen var det bara att rulla ihop degen med fyllning och skära i bitar som jag lade på en plåt. Lite pensling med ägg och flingsalt på toppen. Sen åkte plåten i ugnen och snart var pizzabullarna klara.  De som inte gick åt idag får bli matsäck imorgon. Då ska sonen hämtas hem från Karlskrona.

Till soliga Skåne och hem igen

Gårdagens uppdrag innebar en resa till Malmö. Då var det en god idé att stiga upp lite tidigare för att komma iväg i rimlig tid. När jag tittade ut genom köksfönstren, fick jag syn på ett par besökare. Det var fler som var morgonpigga. Takko var inte lika alert. Han sover gärna lite längre, men han skulle ju följa med mig.

Vi gav oss iväg strax efter åtta när bilrutorna var skrapade. Morgonens temperatur var -13 grader. Då är det skönt med lite värme i bilen. Kian rullade snabbt på söderut medan hunden tog sig en tupplur på sätet. Vid Skåneporten brukar vi pausa och då var det lagom att ta en kopp kaffe. Tyvärr serverar de inte längre kanelbullar så det fick bli en chokladmuffin.

Sen fortsatte vi ner genom Skåne där solen sken så vackert över de vida fälten. Vi kom fram prick klockan elva, samma tid som vi avtalat ett möte med en målare. Han kom samtidigt och vi kunde snabbt ta oss en titt på vad som behövde göras i lägenheten innan det är dags för försäljning. Han ska räkna lite mer på det och sen får vi lämna besked.

Vi hade sen trekvart på oss innan nästa möte var inbokat med en mäklare. Takko och jag tog en liten promenad i kvarteren. Vi spanade in lite vårtecken. I buskagen och rabatterna blommade både snödroppar och vintergäck. Visst blir man glad av dessa lysande gula löften om vår.

En av de närmaste cacherna finns vid en känd malmöprofil. Han står till och med staty alldeles intill. Jag har varit här och letat åtminstone två gånger tidigare utan att hitta burken. Koordinaterna har inte varit så exakta har jag förstått av loggarna och jag har fått ge upp båda gångerna jag försökt mig på Per Albins hem Reborn.

I huset bredvid föddes Per Albin Hansson, rebellen som en gång var statsminister i Sverige. Idag är det nog inte så många som vet vad han stod för. Han kämpade för nykterhet, allmän rösträtt, republik och nedrustning till förmån för sociala projekt. Senare förknippades han starkt med begreppet folkhemmet och kallas ibland för landsfadern. Han stod för mycket positivt men det finns mörka sidor också, inte minst baltutlämningen.

Vid det tredje besöket hittade jag äntligen den lilla burken. Jag såg den kamouflerade gömman tidigt och tänkte att där skulle den kunna vara, men ändå letade jag en stund på fel ställen. Innan vi tänkte ge upp och gå tillbaka kollade jag lite noggrannare och då såg jag något misstänkt. Det kändes riktigt bra att överlista den här kluriga gömman.

Vi fick skynda oss tillbaka till lägenheten för att möta mäklaren. Hon stod utanför grindarna när vi kom. Takko fick vänta i bilen medan vi gick upp till lägenheten för att få den värderad. Den är ju inte så stor så det gick ganska snabbt. Det är inte billigt att bo i Malmö. Enligt statistiken kostar en lägenhet där i området ca 20.000 kr/kvm. Ska bli spännande att se vad vår lilla lya går för så småningom.

Efter dessa båda konsultationer vad dagens uppdrag utförda. Det hade börjat kurra lite i magen, men det blev bara en enkel bilmackslunch på baconlindad korv med bröd och en dricka. Takko tyckte att den luktade väldigt gott och jovisst smakade den bra.

Den sista korvsnutten slank ner i Takkos mage. Sen var vi beredda på lite burkjakt igen. Vi hade tagit oss till ett område intill motorvägen där det fanns en serie pusselcacher. Jag hade pusslat ihop ett par av dem enklare innan vi åkte så det var dem vi begav oss mot.

På andra sidan vägen bodde det tydligen XXXL-människor. Deras stolar var av jätteformat. På vår sida av vägen var i alla fall  burkarna små. De var enkla att hitta och satt på typiska stadsgömställen. De två cacher vi loggade var PUSS-EL 4 och PUSS-EL 3. Det råkade bli i den ordningen. Nummer två i serien hade jag börjat på men det var så många bitar så jag hann inte göra klart det.

Jag hade försökt nå min syster, som bor där i närhetne, men hon svarade inte på mobilen och inte heller på mitt SMS. Vi åkte hem till deras hus men ingen öppnade så hon jobbade nog. Hon ringde lite senare när vi kommit en bit på väg hemåt och bekräftade att hon suttit i ett möte på jobbet. Men då hade jag fått tag på svågern i stället och kommit överens med honom om var vi skulle deponera nycklarna till lägenheten så att de kunder ta hand om dessa.

Takko och jag vände Kian norrut längs autostradan och snart hade vi slukat några mil. Trafiken är alltid tätare nere i Skåne, men den här dagen var det inga större köer. Utsikten över Landskronabukten var fantastiskt vacker. Solen sken och inga moln på himlen. Man kunde se långt och på nedvägen hade sett Öresundsbron långt borta.

När man har ont i ryggen är det bra med täta raster. Hunden hade inte något emot det heller. Så i Hyllinge mellan Helsingborg och Åstorp stannade vi till. Här finns ett stort köpcentrum, men trots att vi åkt förbi många gånger har jag aldrig varit framme här. Första gömman låg alldeles intill vägen vid en snabbmatsrestaurang, Lyckad nedfrysning av herr Moro. Jag förstod direkt var burken måste finnas och tog med hunden som täckmantel. Det fanns fler bilar på parkeringen men de försvann så vi kunde logga ostörda. På lagom avstånd fanns nästa enkla burk, Petroleum Tango #227. Den var placerad intill tvätthallen där en man höll på att tvätta sin bil. Som tur var inte i det närmaste båset. Jag hade nog behövt en biltvätt men det kändes inte lönt att ge sig på det med minst 20 mil kvar innan vi var hemma.

Den tredje och sista gömman som vi tog på platsen fanns vid ett stort byggvaruhus. Cachenamnen här verkade inte ha så mycket med platserna att göra. Det kanske var för att det var ett tyskt företag som den hette Scheisse. Thåström #6.

Vi tog en chansning och fortsatte tvärsöver den stora parkeringen förbi huset gavel och fulparkerade på en lerig gräsmatta. Själva gömman var en enkel burk i ett räcke, men vi kunde också studera denna konstinstallation innan vi avslutade burksöket och for vidare norrut. Hittills hade vi hittat sex gömmor.

Vi körde ända upp till Markaryd innan vi gjorde en liten avstickare. När jag ska ut på planerade resor, brukar jag kolla i PGC om det finns några gömmor med spännande D/T-kombinationer i närheten. D står för svårighet och T för terräng och alla gömmor rankas i en skala. Det finns 81 kombinationer och jag hade hittat 65 olika. Här hemma finns det inga nya kombinationer så det är på resor jag kan  hitta sådana. I Knäred fanns en myst med 4/3 i D/T och den kombon saknade jag. jag löste mysten snabbt och gjorde en PQ över Knäred. Det blev bara ca 5 mil extra. Det är ju en baggis.

Först stannade vi vid Knäreds rastpalts för där skulle det finnas ett TB-hotell. Jag hade ett antal resekryp som borde få ge sig ut och resa igen. Då kan man passa på att ta denna också. Det fanns ett vid det föregående stoppet också men där hittade jag ingen lämplig parkeringsmöjlighet. Det borde det finnas vid alla TB-hotell. Här parkerade vi intill en lastbil där föraren hade matpaus. Sen korsade vi mullvadskolonin på vår väg mot gömman.

Burken hittades enkelt mellan några stenar med en trasig gammal plastpåse runt. Plastpåsar tycker jag man kan hoppa över. Jag har nog lagt ut en och annan själv men de gör mer skada än nytta. Vi var först att logga i år i alla fall.

Fyra spårbara fick checka in på hotellet. Den lilla gula hunden, som gömmer sig under en tag, var ute på sin första resa. Den hämtade jag i den nya gömman LOVE i söndags. Jag hade glömt att logga den och dessutom glömde jag notera koden. Det var klantigt. Men ägarinnan kunde bistå så att den blev ordentligt registrerad i rätt gömma.

Det måste vara Lagan som rinner här förbi. Det var mycket vatten i ån. Solen sken på en av broarna medan vi befann oss i skuggan inne bland träden. Här började det bli lite kyligare så vi promenerade snabbt tillbaka och vände bilen åt andra hållet. Nu skulle vi logga mystar igen.

Dagens speciellt utsedda gömma var enklare att hitta än jag trodde. Mysten var inte så svår eftersom jag snabbt förstod vad jag skulle göra. Terrängen motsvarade inte heller den förväntade. Det stod att den skulle finnas i ett snår, men jag spg den innan jag kommit in i det snåriga. Det var jag förstås tacksam för eftersom jag har lite svårt att röra mig obehindrat just nu. Behållaren var döremot av förväntad modell eftersom namnet på gömman var Birdie Nam Nam.

Hunden fick titta på mina förehavanden från bilen, men på nästa ställe var det dags för promenad igen. När jag kollade kartan innan, hittade jag en annan myst som jag redan löst förmodligen när den kom, Genealogy. Det var lika bra att logga den också eftersom den fanns ganska nära. Vi parkerade vid en hembygdsgård, tror jag det var, och gick en kort sträcka uppför en backe på Hallandsleden.

Vattnet porlade i bäcken i ravinen. Det fanns både is och skum. marken var lite frusen men här var ont om snö. Det var mest frost bland de stela boklöven.

En av pinnarna på marken var täckt av isnålar. Det såg riktigt häftigt ut. En liten undersökning avslöjade att det beror på att fukten i pinnen pressas ut och bildar iskristaller. Fenomenet kallas håris, isull, bomullsis eller vätteskägg. Förr trodde man kanske att vättarna hade fastnat med skägget här. Fenomenet beskrevs vetenskapligt första gången av Alfred Wegener 1918 och han trodde att det berodde på nån sorts svamp. Det hade han rätt i för svampen luckrar upp barken och veden så att fukten kan pressas ut. Vattendropparna fryser men mer vatten pressas ut och därför bildas de långa "håren". På engelska kallas fenomenet för Frost Flowers. Tänk vad man kan lära sig på vägen till en gömma. Själva gömman var enkel och syntes en bra bit ifrån.

Nu hade vi loggat nio gömmor. Varför inte runda av dagen med en tia, sa vi till varandra. Det var ju jag som bestämde det och hunden fick snällt följa med till Knäreds järnvägsstation. Ännu en enkel gömma i räcket men med mugglare vid miljöstationen en bit ifrån så var det tur att jag kunde logga snabbt.

Det gamla stationshuset såg ut som de flesta brukar göra. Det var säkert inte längre något stationshus i funktion. Förmodligen hade det ett annat ändamål numera. Kanske var det bostad åt en familj. Många gamla stationshus har gått den vägen.

Nu var vi nöjda med dagens fynd och körde snabbt tillbaka till Markaryd och vidare norrut genom Småland. Skymningen föll och det blev mörkt innan vi anlände till Rannäs.

Nu var vi både trötta och hungriga. Det blev mat för oss båda och lite soffmys innan loggning och tidigt sänggående. Det blev en lyckad resa och Kian hade visat sig vara ett bra fordon även på längre sträckor.

I morse blev det sovmorgon och lite slöare aktiviteter, menefter förmiddagsfikat gav vi oss ut på en långpromenad, Takko och jag. Det var längesen vi gick hela skogsrundan. Visserligen gjorde det rätt ont i höften och benen, men jag hade bestämt mig för att bita ihop och klara av hela rundan. Det gick och efter ett tag gjorde det inte lika ont.

Lite mat och sedan var det dags att åka för att få lungor och revben plåtade. Vi får väl höra senare vad läkaren såg på plåtarna. Efter röntgenbesöket köpte jag med mig några semlor och åkte hem till Katrin och fikade. Zack hade nog gärna slukat en semla men det fick han inte. Han busade runt en del och ville förstås leka med oss. Sen åkte jag hem och vilade lite med mösstickning i fåtöljen.