Höstsol och Haunted Hides

Det har varit några fina dagar nu. Solen har tittat fram och då lyser hela naturen upp. Hunden och jag har tagit en promenad över kullen ut på vägen tre gånger den här veckan. Dessutom har jag cyklat lite på motionscykeln och tränat lite med gummibandet. Det tar sig alltså.

Man kan tycka att det går väldigt sakta framåt, men det går ändå åt rätt håll. Ibland blir jag förstås rätt trött och då får jag vila en stund. Det är svårt att planera något för jag vet aldrig hur dagsformen är. Igår körde jag i alla fall till Bredaryd och handlade på Smålänningen. Visserligen var jag helt slut efteråt. Jag fick sitta fem minuter i bilen innan jag körde hem igen. Men jag kom ut en liten runda och det funkade att köra bil.

Idag var det lite kyligt om öronen när hunden och jag gick vår promenad. Nästa vecka måste vi gå lite mer. Eva har fått jobb så hon kan inte ta med Takko ut på dagarna. Vi får försöka själva. Det kanske är bra att jag tvingas gå ut lite mer.

Nu är det jättelängesen jag var ute på något geocachingäventyr. Katrin och jag pratade lite om nån tur när hon var här. Idag fanns ett event i Ljungby som man kunde besöka. Det kunde ju vara lämpligt att börja med. Eftersom vi inte visste riktigt om det skulle gå, anmälde vi oss inte förrän igår. Det såg lite dystert ut på besöksfronten. Ingen mer än eventsarrangören Pohacka hade anmält sig. Jag tyckte nästan synd om honom. Men när vi hade anmält oss, kom det tre till som ville vara med, dock ingen från Ljungby. Det verkar som om nästan alla ljungbybor har lagt av.

Idag packade jag ryggan med lite fika. Maken bestämde sig plötsligt för att hänga med. Han fick vara vår chaufför. Vi hämtade upp Katrin i stan och handlade lite kattmat innan vi drog vidare söderut. Vi kom fram några minuter innan utsatt tid och alla anmälda anlände. Vi blev till slut sex geocachare, en mugglare och fyra hundar. Det var trevligt att prata med alla en stund och fika i solskenet. Men vinden var lite kylig. Efter en timme drog vi oss hemåt igen.

Eventet blev min allra första logg på över en och en halv månad och den gav mig också en ny souvenir. Det är ju alltid trevligt. Temat var Haunted Hides. Det handlar förstås om Halloween, som ju är stort i USA. Jag brukar inte fira Halloween, men ett event kan man ju besöka. Vi behövde inte klä ut oss om vi inte ville. I år sammanfaller inte Halloween med Allhelgonahelgen och det tycker jag är bra för det är två helt skilda saker. Jag firar hellre Allhelgonadagen.

När vi kom hem lagade maken mat till oss. Det blev schnitzel med klyftpotatis. Mitt bidrag blev en äppeltzatziki. Det var gott och jag åt en stor portion med mina mått mätt. Det blev en bra dag den här höstlördagen.

Frost, löv och lite träning

I morse vaknade vi med frost på marken. De gula löven dalade från björkarna, men ekarna håller hårt i sina. Det var vackert men kallt. Varken Takko eller jag ville vara ute så långe. Jag stod på verandan medan han gick en bit bort. Sen gick vi in i värmen igen.

Varje dag gör vi väl alla upp planer för vad man ska hinna göra under dagen. För min del får det inte vara för mycket på den listan. Jag måste ju hinna vila också. Idag hann jag med allt på agendan och lite till. Jag vattnade blommor och betalade räkningar. Sen cyklade jag en kort stund på motionscykeln. Träning är viktigt och jag behöver verkligen komma igång.

På eftermiddagen sken en svag sol och då tog vi en liten promenad, hunden och jag. Jag kände mig ganska pigg och stark nog att pröva etapp 1 på hundrundan. Vi gick över kullen under alla ekarna. Det prasslade lite i löven på marken. Takko gillade promenaden och drog på.

När vi kom ut på vägen, ville han gå vidare, men jag tyckte att det räckte för idag. Vi skulle ju gå tillbaka också.

Solen bleknade mer och mer och då var det dags att gå in igen. Efter lite vila var det hög tid att fixa lite mat. Det fick bli köttbullar och pasta, enkelt och mättande. Det är fortfarande jobbigt att stå vid spisen för länge. Jag parkerar rumpan på en köksstol ibland. Imorgon kanske jag kan börja lite styrketräning igen. Ryggens muskler behöver definitivt bli starkare.

Gratulationerna ramlar in även idag både via nätet och med den vanliga posten. Det är trevligt att så många tänker på mig. Tack, alla vänner! Jag känner mig rik.

Happy birthday

Det har verkligen varit en glad födelsedag idag. Solen sken och mycket trevligt har hänt. Maken kom hem ikväll med denna fina bukett med rosor och krysantemum. Den gjorde mig riktigt glad. Annars började dagen med ett besök på vårdcentralen i Forsheda. De ringde från sjukhuset i Värnamo igår och ville att jag lämna ett blodprov. De ville kolla min blodstatus. Det är väl bra att de håller koll på mig. Dessutom fick jag veta att det blir återbesök i vecka 50. Då ska de ta fler blodprov och benmärgsprov så att vi kan se om stamcellstransplantationen blev lyckad. Jag körde själv in till samhället och hem igen. Men sen var jag trött. Jag fick vila en liten stund.

Mina kollegor på skolan skickade en så rolig videohälsning, som verkligen gladde mig. De har inte glömt mig i alla fall. Senare på eftermiddagen ringde chefen också och undrade hur jag mådde. Dessutom har otroligt många skrivit hälsningar på Facebook och skickat sms m.m. Tänk så rik jag är som har så många vänner.

Firandet fortsatte på eftermiddagen. Vår nya pastor, Ingela, ringde och pratade. Sen sa hon att hon kunde komma ut och hälsa och det tyckte jag att hon kunde göra. Jag satte på lite kaffe och sen knackade det på dörren, men det var inte Ingela. Det var min syster som tittade inpå väg hem från jobbet. Hon hade med sig en fin blomsteruppsats och ett hjärta av godis. Det sistnämnda var från min mamma tillsammans med en trisslott som tyvärr inte gav någon vinst. Ingela kom sen också med en present. Vi fikade tillsammans för båda hade fikabröd med sig. Det blev också en väldigt trevlig pratstund. Tack för besök och presenter!

Egentligen började firandet redan igår. Då kom min kompis Katrin på besök. Hon hade med sig en så fin orkidé och en påse med kexchoklad. Hon vet vad jag gillar. Det var roligt att träffa henne igen och prata en stund. Hon hade hade fikabröd med sig. Så det har blivit mycket fika de senaste dagarna, men jag får inte ned så mycket åt gången.

Orkidén hade en ovanlig färg och var riktigt läcker. jag gillar verkligen dessa lite stela blommor. Jag har också en gammal som blommar om just nu. Innan Katrin åkte gjorde vi upp lite lösa planer på kommande utflykter, men jag får ju alltid kolla dagsformen innan något kan bli av. Under dagen kom även min nya månadsmyst Oktoberjakt. Medan vi fikade kom FTF-logg och det var förstås 1000sjöar som var först på plats. Fast den var visst inte så enkel. Då var det väl bra att jag satte svårighetsgraden till en fyra.

På kvällen igår var vi sen riktigt flitiga, maken och jag. Det var dags att ta hand om den egna äppelskörden. Vi tänkte frysa in de flesta äpplena från vårt bästa äppelträd i bitar till äppelkakor. Då använde vi det bästa köksredskap vi köpt nånsin, äppelsvarven. Här är en liten film på hur den funkar.


Svarven både skalar. kärnar ur och skär äpplena i en spiral. Det går riktigt snabbt. Det var makens uppgift att sköta svarven.

Min uppgift var att dela äpplena i bitar och plocka bort de fula delarna. Sen lade jag bitarna i stora zippåsar med lite socker och kanel.

Påsarna frös vi sen in. De ska vi ta fram när det blir vinter och göra goda äppelkakor av. Det gick smidigt, men jag fick lite ont i ryggen av att stå länge vid köksbänken. Det är nog dags att ta tag i träningen igen.

Det var den här sorten vi frös in, men jag sparade några att ätas som de är. För min del måste jag skala dem. Även om en del restriktioner har lättats gäller det att vara försiktig även i fortsättningen. Efter en lång men trevlig dag är det nu dags att krypa ner i sängen och försöka sova. Det borde inte vara så svårt, men man vet aldrig. Ibland dröjer John Blund.

Hösthelg hemma

Det är vackert ute nu, men lite regnigt, kallt och blåsigt. I fredags tog jag modet till mig och gick ut en liten runda ner till parkeringen för att kolla in höstens fina färger. Ekar och björkar lyser i gult och brons. Det blev en kort tur. Förhoppningvis kan jag gå ut lite mer till veckan som kommer.

Veckan har varit både bra och dålig. Jag har kunnat äta lite bättre, men magen har krånglat tills igår. Nu är det bättre men man vet aldrig om det kommer tillbaka. Orken tryter fort, när inte magen funkar som den ska.

Ändå har jag mycket att vara tacksam för. Tacksamhet var dagens ämne på gudstjänsten i vår kyrka. Jag hade hoppats att jag skulle kunna vara med, men det orkade jag inte. Det får nog dröja ett tag till innan jag träffar en större grupp människor. Vår nya pastor, Ingela, installerades dessutom. Innan gudstjänsten var det kyrklunch. Vi fick äta lunch här hemma och tänka på vad vi är tacksamma för.

Jag är tacksam för

• alla människor tänker på mig och ber för mig. Många läser min blogg, men få kommenterar. Jag får lite feedback på annat sätt genom sms eller i sociala medier. Det värmer när ni skickar kramar och uppmuntrande ord.
• min familj, som verkligen har ställt upp för mig. Maken har fått dra ett tungt lass och fortsätter göra det. jag hade inte klarat det här året utan dem. Yngste sonen flyttade ju tillfälligt hem under våren och fick ta hand om mig på dagarna. Det var egentligen inte därför, men jag tror att Gud visste vad som skulle komma och planerade in detta. I somras var alla hemma och vi hade en fin tid tillsammans.
• min församling som ber för mig och hör av sig med frågor om hur jag mår. Jag längtar efter att få vara med i gemenskapen igen. 
• mina kollegor, som också hör av sig ibland med hälsningar och pepp.
• den fantastiska sjukvård vi har i Sverige. Det pratas så mycket om hur dåligt allt är, men jag har mött så många fantastiska läkare, sjuksköterskor, undersköterskor,elever och andra som verkligen skött om mig på bästa sätt.
• att jag bor i Sverige. Här kan jag få förstklassig behandling utan att ruinera mig. Jag hade aldrig kunnat betala den vård jag fått med egna pengar. Då hade vi fått sälja gården. Alla mediciner jag fått är ju jättedyra, speciellt cellgifterna. En av de kapslar jag stoppade i mig under kurerna kostade strax under 4000 kr styck. Sprutorna och de andra doserna var nog inte heller billiga. Jag hörde av någon att själva stamcellstransplantationen kostar ungefär en miljon. Då är jag glad att vi får del av detta därför att vi behöver det oavsett vår ekonomiska ställning. jag betalar gärna skatt om jag kan få den här livgivande vården.
• Gud bär mig igenom allt. Visst har jag bett Gud att få slippa allt detta. Jesus bad ju också att få slippa korset, om det var möjligt. Men han fortsatte att säga: Ske din vilja. Det gjordde jag också och jag visste att det inte skulle bli något under. Under är ju sällsynta. Annars skulle de inte vara några under. Men jag visste också, och har känt så hela tiden, att Gud inte övergett mig. Han gör inte alltid som vi vill och låter oss slippa svårigheterna i livet, men han bär oss igenom dem. Det har jag upplevt många gånger.

Idag har jag i alla fall lyckats göra något. Månaden är snart slut och jag hade inte skickat in min månadsmyst än. Burken placerade jag ut innan jag åkte till Linköping. Jag glömde tyvärr lägga i de speciella bytesvarorna som köpte till den här burken, men de får väl placeras dit senare. Beskrivningen var påbörjad och nu satte jag mig för att slutföra det arbetet. Sen skickade jag in och nu väntar jag på att den ska godkännas av en reviewer.

 

Kalmarsonen har varit hemma i helgen. Just nu gör han praktik i Västervik. Därifrån var det inte så lätt att ta sig hem som från Kalmar. Han fastnade i Nässjö. Tåget var inställt och ersättningsbussen kom efter 40 minuter. Busschauffören var osäker på rutten och körde fel. Vid tolvtiden var han hemma i alla fall. Sen har maken och hans övningskört så jag har inte sett dem så mycket idag. Men det är trevligt när barnen kommer hem.

Nu hoppas jag att jag den kommande veckan ska bli bättre och bättre, orka mer och mer. Jag längtar efter att kunna ge mig ut i naturen, men det ser ju inte så lovande ut på väderkartan. Lite besök har jag att vänta och det muntrar upp det också.

Längesen

Nu var det längesen det kom något livstecken från mig. Jo, jag lever, men jag känner mig svag och orkeslös. Det kanske inte är så konstigt eftersom jag inte kunnat äta så bra som jag borde. Magen krånglar fortfarande och jag mår illa till och från. Egentligen var det inte cellgiftsbehandlingen som var det svåraste. Tiden efter är värre. Jag hoppas varje dag att det ska bli lite bättre, men det verkar ta sin tid. Det kommer nog att ta längre tid att komma tillbaka än vad vi trodde.

Det blir inte så mycket gjort på dagarna. Jag vilar rätt mycket och tittar lite på TV. Det är tur att Eva kommer och tar med Takko ut på promenad. Så därför finns det inte så mycket mer att berätta.

Trädgårdspromenad

Äntligen kom jag ut på en liten promenad även om den blev väldigt kort. Solen sken så fint i eftermiddags, men innan vi hann ut hade den gått i moln igen. Hunden och jag gav oss inte ändå. Vi gick en liten runda i trädgården för att se om det fanns någon blomsterfägring kvar. Kärleksörten kan man alltid lita på. Den lyste så rosaröd och fin.

Höstastrarna stod höga och vackra i kanten av gräsmattan och borta vid dammen. Insekterna brukar gilla dem men idag var det inte så många framme. Det kanske börjat bli för kallt för dem.

Jag brukar plocka in några stjälkar i en vas, men nu ska jag ju inte befatta mig med blommor och jord. Det kanske går att övertala någon annan att plocka blommor till helgen.

Sommarens sista rosor knoppades på södersidan. Det är New Dawn som ofta blommar hela sommaren.

Vid dammen lyste några stora nävor i ljusblått. De är inte så höga men de breder ut sig med stora blommor.

Jag trodde höstanemonerna hade vissnat ner, men så fick jag syn på några överlevare. Blommor kan vara riktiga kämpar precis som vi människor.

Takko var lite trött och orolig idag. Han fick inte riktigt ro att vila som han brukar. Men han gillade vår lilla runda. Sen kom Eva och tog med honom på en liten längre promenad uppåt skogen. Sen sov han gott på en filt.

Vårt godaste äpple är en sen sort. I år blir det många äpplen på trädet. De är syrliga och saftiga i smaken. Det godaste äpple jag smakat.

På trappan hade fuchsiorna klarat sig. Det fanns fortfarande några blommor kvar. Maken har höljt krukorna på de kalla nätterna, men snart ska de ner i potatiskällaren.

Min lilla höstplanering, som jag gjorde innan jag åkte, var också fin. Lite mer vatten kanske, men det går ju att ordna. Jag blev också lite trött av promenaden, men då sover jag nog gott i natt. Förhoppningsvis kan promenaderna bli längre och längre så småningom.

Dagens stora överraskning var väl att Bob Dylan får Nobelpriset i litteratur. För mig var det en glad överraskning, men det tycker väl inte kultursnobbarna. Folket är nog med på akademins busiga tilltag.

Mina sjukhussockar har blivit klara. Jag kallar dem så för att jag började på dem när jag låg på sjukhuset. Idag fäste  jag alla trådar så nu är de klara att användas av någon. Färgglada blev de i alla fall.

Nu har jag startat ett nytt projekt, en zickzackhalsduk. Det är ett lagom enkelt projekt. Mönstret sitter redan i fingrarna.

Imorgon är det en vecka sedan jag kom hem. Jag hade nog hoppats kunna vara lite piggare än jag är, men det går sakta framåt. Det är lite jobbigt att inte få göra vissa saker. Å andra sidan kanske jag inte skulle orka med att göra mer. Det får komma sen. Om någon vecka är det en månad sedan min stamcellstransplantation och då lättar det lite på restriktionerna. Det ser jag fram verkligen emot.

Takko på jobbigt besök

Det har inte kommit så mycket livstecken från mig de senaste dagarna. Jag har varit ganska så trött och matt sen jag kom hem. Benen blir skakiga bara jag går en kort sträcka. Jag har mest hållit mig inomhus och vilat. Vädret har inte precis lockat till långa promenader. Det har varit lite kallt och blåsigt. Dessutom skulle jag inte orka med det.

Igår och idag har jag känt mig lite piggare och jag har kunnat äta lite bättre. Ikväll fixade maken fruktsallad. Det har jag längtat efter, men jag kan ju inte fixa det själv eftersom jag inte får skala frukten. Jag får bara äta skalad frukt men någon annan måste ta av skalet.

 Takko har haft problem både med variga ögon och kliande öron. Jag ringde till veterinären och i eftermiddag var det dags att åka dit på besök. Eva följde med och tog hand om Takko eftersom jag har lite svårt att göra det nu. Han gillar ju inte att man petar i öronen på honom så vi fick sätta munkorg på honom. Det protesterade han förstås också emot. Det tog en bra stund att undersöka ögon och öron och sedan rengöra dem. Prover togs och nu får vi vänta på svaren. Under tiden fortsätter vi rengöra och massera. Två timmar senare var vi hemma igen och då var både Takko och jag helt slut. Tack, Eva, för att du följde med oss!

Detta var första utflykten sen jag kom hem. Jag hoppas det snart kan bli fler, men jag får spara besök på folkrika platser ett litet tag till. Däremot går det bra att besöka mig bara det inte kommer en hel bataljon på en gång.

Nu har det verkligen blivit höst i Rannäs. Nån dag i en nära framtid ska jag försöka ta mig ut i trädgården åtminstone och ta kameran med mig. Jag har sett att höstastrarna blommar borta vid dammen. Förhoppningsvis dröjer frosten några dagar till. Inomhus har jag försökt rädda mina krukväxter som inte fått så mycket vatten medan jag var borta. Jag får inte hålla på med jord och växter, men jag kan ju alltid dirigera andra. Just nu slipper jag en hel del hushållsjobb för att det finns med på min restriktionslista. Det kan ju vara skönt, men å andra sidan kanske det inte blir gjort som jag vill. Har jag otur blir det inte utfört alls. Då får man blunda och hoppas att det inte har någon större betydelse.

Hemma i Rannäs

Igår var det så dags att åka hem från sjukhuset. Mina värden hade fortsatt att stiga så nu var jag uppe på 1,47. Inte så långt från den undre gränsen för normala värden som visst ligger på 1,7. Maken kom och hämtade mig efter lunch. Det var skönt att få komma ut i friska luften och känna vinden mot huden. Men jag blev totalt slut bara av att gå  till bilen. Vi åkte hemåt i solskenet och njöt av de vackra färgerna längs vägen.

De senaste dagarna hade färgerna ökat utanför fönstret. Det var fint att sitta och titta ut. Nu får jag njuta av hösten i Rannäs.

Innan jag åkte hem fick jag lite post. Det är ju alltid trevligt. Först kom ett fint kort från min kusins fru Elisabeth.

Sen kom ett lite större kuvert med ett korsordshäfte av Anders Caringer. Jag älskar hans kluriga korsord. Brevet kom från två av mina kollegor.  Visst blev jag glad av dessa försändelser.

Hemma väntade hunden. han blev förstås glad över att se mig, men han visste knappt vart han skulle vända sig. Jag fick gå in och sätta mig i soffan så att han kunde lägga sig bredvid mig. Extramatte Eva kom och tog med honom ut på en promenad. De hade jag inte orkat. Vi stannade vid affären och handlade på hemvägen och det dränerade mig helt på krafter.

Jag var tvungen att vila. Även idag har jag varit fruktansvärt trött. Det tar nog ett tag innan krafterna återkommer. Det var skönt att få lägga sig i sin egen säng, men jag sov inte så bra första natten. Vi får hoppas på den kommande natten.

Det går uppåt!

JAA! Idag kom det glädjande beskedet att mina vita blodkroppar piggnat till och börjat dela på sig. Överläkaren berättade det nyss på ronden. Värdena är redan uppe på 0,25. När de väl sätter igång brukar det dessutom gå snabbt. De är pigga och friska. Vid 0,5 släpper de hem mig och det kanske kan ske redan på fredag. Det trodde jag aldrig. Jag hade räknat med att vara kvar tills nästa vecka också.

Nu gäller det bara för mig att äta och dricka lite mer. Jag måste ju få i mig lite mer näring så jag orkar åka hem. Maken får också lite extra jobb med att städa av hemma så det är rent när jag kommer. Jag har ju många restriktioner när jag kommer hem. Bland annat får jag inte städa. Det är mycket aber med maten också. Men det reder sig nog bara jag kommer hem. Just nu längtar jag mest efter att få komma ut och känna vinden susa i de små testar jag har kvar.

Ovälkommet besök

Ännu en solig och fin dag utanför mina fönster. Nu när löven börjar falla alltmer, kan jag skymta en liten fläck blått vatten där bakom. Det är Rocksjön tittat fram. Sjöutsikt är ju alltid värdehöjande. Alltid något att glädja sig åt.

Ett annat glädjeämne är att jag orkat träna lite. Igår cyklade jag ett tag på motionscykeln och körde några enkla övningar med gummibandet. Sen var jag rätt trött och fick vila en stund på sängen. Idag kom sjukgymnasten och tränade en stund med mig. Det gick jättebra, men det känns fortfarande i kroppen. Det kommer att bli bättre i längden, men nånstans ska man ju börja. Dessutom har ajg börjat sticka lite igen. Sockprojektet har legat nere ett tag p g a bristande ork, men nu blev det några varv stickade.

Idag kändes det lite bättre i halsen. Kanske har antibiotikan gjort sitt nu. Det gick bra att få ner yoghurten. Sen har jag en hel arsenal med små bägare som ska tömmas. Jag får många mediciner i flytande form eftersom jag haft ont att svälja. Men i stort sett går det allt bättre att äta. Det blir fortfarande små portioner men jag får i mig mer och mer mat. Lite jobbigt var det med starkt kryddade såser. Magen är nog inte riktigt redo för det än.

Mina värden ligger fortfarande lågt, men de vita blodkropparna har börjat röra på sig lite. Dock inte de försvarsceller som vi väntar på. Men det är ett gott tecken och kanske kommer det om några dagar.

Nu till det ovälkomna besöket. Det hände mitt i natten. Vid tvåtiden tändes lamporna i slussen in till mitt rum. Jag trodde att det var nattsköterskan som kom för att kolla droppet. Det brukar hon göra varannan timme. Men när jag kikade i skummet mot dörren, kände jag inte igen profilen. Det var en äldre man som stod innanför dörren. Vad gjorde han här? Han verkade lite förvirrad. Sen fick han väl syn på den öppna dörren till min toalett och gick mot den. Jag larmade snabbt och sköterskan kom med en gång.

Hon tog hand om mannen och ledde honom tillbaka till hans rum. Det var ingen större skada skedd även om det inte var bra eftersom jag fortfarande är isolerad. Detta är ju en blandad medicinsk avdelning så här finns olika typer av patienter. Jag fick i alla fall en extra städning av min toalett och lite nattlig spänning. Fast det blev inte så mycket sammanhängande sömn. Vi får hoppas är den kommande natten blir lugnare.